De satt där, spelandes Eye of the Beholder med ett fullskaligt soundtrack. Med text på ett för mig obegripligt språk.
Annorlunda, markant, satt i direkt relation till den upplevelse jag själv hade med de två första spelen i serien.
Knappast att det hindrade mig från att förälska mig i själva konceptet, trots soundtracklösheten.
Visste inte annat.
Var knappt ens varse om att DOS-versionen faktiskt var klart snyggare, även om den Amiga-dito jag socialiserade mig med visade på grafiker som faktiskt tagit sig tid att få allt att se bra ut trots färre färger på skärmen samtidigt.
Exakt var Eye of the Beholder slutade och uppföljaren The Legend of Darkmoon tog vid spelade nog inte så stor roll. Det var inte som att jag förmådde nå ett slutskede av endera spel när de var nya, det var mer känslan av att ta del av dem som var givande; Genren attraherade, men mer på det konceptuella planet, och allt det där jag intalade mig de hade att erbjuda, än vad dess spel rent praktiskt nådde hela vägen fram till mig.
Det var en exakt likadan process med Segas Shining in the Darkness till Mega Drive, Phantasy Star till Master System och The Bard's Tale-trilogin till Commodore 64.
Jag startade dem, spelade dem men förmådde inte klara dem; Rutiga pappersark och pennor använda till att fylla arken med tvådimensionella kartor över något som presenterades semi-tredimensionellt... till trots.
Intrycken var oavsett starka.
Starka nog för att skapa åtskilliga minnen där inte endast spelupplevelsen stod i centrum, utan de faktiska kontexter i vilka dessa minnen skapades.
Som timmarna spenderade i mina föräldrars husvagn, en plats vilken jag tyckte om att fly verkligheten till tillsammans med all den hårdvara som behövdes för de aktuella digitala och interaktiva underhållningsprodukter jag tog del av.
Någonstans i trakten av fyra instrument funna, instrument att blåsa i för att öppna upp vägen in i ett av Darkmoons tre torn, tog resan slut då den blev mig övermäktig.
Vissa skulle säga att det är först här spelet börjar på allvar.
Men jag återvände, gång om annan, under loppet av samtliga år framöver fram till dags dato. Över tid lyckades jag inte endast tackla utmaningen utan även gå segrande ur den likväl som förmå konstatera att tidens tand allt annat än gnagt sönder det som Westwood en gång i tiden ansåg vara en god måltid för en rollspelare.
Med Eye of the Beholder 2: The Legend of Darkmoon tog dock inblandade parter aldrig den svåra vägen. De tog istället den givna vägen, vilket i sammanhanget resulterade i mer av allt.
Fler miljöer, fler fiender, fler karaktärer att interagera med på ett eller annat vis, fler mellansekvenser samt mer ingående handling förmedlad. Pussel av noterbart mer komplicerad karaktär än tidigare och en större variation i både tempo och upplevelsens innehållsmässiga dynamik överlag.
Till skillnad från det sällsynta behovet av att i föregångaren nyttja andra magier än de skapandes mat, återställandes hälsa och agerandes motgift till diverse olämpligheter kastar The Legend of Darkmoon klart oftare in spelaren i situationer där det känns relevant att faktiskt använda sig av bredden i det AD&D-system som upplevelsen vilar på.
Utmaningen är fortsatt hög, och precis som senast väljer man själv i mångt och mycket hur krånlig resa man vill ta sig an.
Ser man till att jobba med åtminstone två fighters i fronten, en cleric och en mage för allt det magiska samt få med tjuvfärdigheter och distansvapenduktighet i ekvationen så är man rätt trygg i att kunna tackla alla typer av situationer som kan uppstå.
Vill man göra det svårt för sig väljer man någon annnan typ av party, eller exkluderar diverse färdigheter.
Att närstrida i fyrkant, det vill säga konstant förflytta sig i sidled för att undvika attacker från fiender, är precis som senast det tryggaste sättet att tackla valfri strid.
Dock låter The Legend of Darkmoon fysiskt snabba och starka motståndare bli allt mer frekventa framåt resans slutskede och kombinerar gärna detta faktum med en förkärlek till att stänga in spelaren i trånga utrymmen utan flyktvägar.
Starka närstridande karaktärer och effektivt bruk av magier, offensiva likväl som defensiva, blir därför något av ett måste för annat än hårslitande och glädjedränerande situationer. Och, ett accepterande att spelets utmaningsmässiga balans är fullständigt uppåt väggarna så till den grad att tro annat än att frekvent nyttjande av sparande och laddande av ens framfart känns rätt menlöst.
Eye of the Beholder 2: The Legend of Darkmoon är stort, brutalt och trots dess uppenbara progressiva attityd i förhållande till genren, sett till när det släpptes, allt annat än en smidig romp.
Ett funktionellt men styltigt grafiskt gränssnitt gör inneffektivt menyfipplande till något centralt i strider när man önskar bläddra bland tillgängliga magier eller tillfälligt tillgängliggöra en hand för attackmöjligheter som saknas så länge den håller i, exempelvis, en sköld.
Men man vänjer sig.
Accepterar det som en del av upplevelsen, och tröstar sig med att denna senare AGA-version patchat in en helt underbar automatisk kartritningsfunktion skamlöst snodd från den spirituella uppföljaren Lands of Lore.
Det går inte att underskatta kartans förmåga att få fokus att skifta från timmar lagda på kartläggande till mer effektivt utforskande och pussellösande.
För en purist är det lätt att argumentera för att det aldrig var såhär spelet var tänkt att upplevas, men för någon som redan upplevt The Legend of Darkmoon med papper och penna och nu önskar göra det utan, eller någon som helt enkelt vill dra upp resans tempo och reducera utmaningens omfattning en aning, finns här möjligheten att göra just det.
Eye of the Beholder 2: The Legend of Darkmoon må vara en relativt trygg uppföljare, men samtidigt har jag svårt att inte uppskatta den mer av allt-attityd som slängs i mitt ansikte, speciellt när det har vett nog att hålla sig inom rimlighetens gränser.
Dessutom, nästan som i ett försök att dämpa övermäktigheten en aning, har de platser man utforskar fått en klart luftigare design.
Oavsett man springer runt i underjordiska grottor eller utforskar någon av slottet Darkmoons både estetiskt och designmässigt varierade sektioner växlar intrycken konstant mellan stort, litet, öppet, trångt och kompakt.
Och de där möjligheterna att göra bort sig, ja.
Trots att de fortfarande finns där har man flertalet sparfiler att fördela riskerna på till skillnad från föregångarens obegripliga enda dito. Med lite logiskt tänkande skall det således mycket till för att man skall lyckas köra fast på allvar och tvingas börja om från början.
Brister till trots står Eye of the Beholder 2: The Legend of Darkmoon kvar som inte endast en av genrens milstolpar utan en genuint underhållande AD&D-stöpt grottkravlare som med lite finputsning utan problem skulle kunna släppas idag och fortfarande ha något att säga till om.
För mig som inte räds det som retrospelande ofta innebär, dåtida speldesignmässiga stenåldersaspekter inkluderade som här ändå evolverat till en form av klart acceptabel nivå, skulle det vara otänkbart att resonera i andra termer av något av en fullträff.
Om nu bara någon skulle vilja trycka in PC-98-versionens soundtrack i denna redan uppdaterade AGA-version så...
...åh.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar