Kunde inte förstå vad det var som var så förbannat svårt med att snickra ihop en Zelda-klon spelbar på datorer. Kunde inte förstå varför det verkade vara så svårt att apa efter de bättre sidorna av den Japanska spelkulturen överhuvudtaget utan att tvångsmässigt applicera en massa västerländsk skit ovanpå valfri typ av upplevelse.
Teknik före design.
Häftighet före spelbarhet.
Mega Drive fick Sonic. Amiga fick Zool, och lite senare Kid Chaos. Inte ett endaste JRPG såg man skymten av. Försök till plattformsäventyr, sådär så som man lärde känna genren via Metroid, var få och bristfälliga och shoot em ups överlag obalanserade akter av skit.
Eh, wow (osv).
The Speris Legacy i all ära, dess demo fick det att komma droppar av kiss i mina kalsonger då det verkade ha fattat åtminstone den visuella sidan av A Link to the Past.
Det färdiga spelet hade dock gått Chrono Trigger och Breah of Fire, visuellt, och tappat bort sig fullständigt vad gäller ungefär allt utom just det visuella.
Brutalt uselt, verkligen.
Lovar förklara varför, framöver.
Med Legends blev resultatet dock aningen annorlunda. Nästan som fem små Zelda-spel i ett och samma paket, fast ändå inte, även fast upplägget i vanlig ordning skruvats till något västerländskt.
Fast vem brydde sig, egentligen, då årtalet var 1996 och Amigan i detta skede var officiellt död även om den inofficiellt levde vidare via entusiastiska, gränsande till fanatiska, Amiganer vägrandes gå PC av anledning x samt y.
Tidsresor kom att stå som ursäkt till det nivåindelade upplägget, med varje nivå representerandes en tid och en plats där modern teknologi introducerats till mindre avancerade civilisationer för att skapa oreda.
Anledningen?
Att mänskligheten, som underhållningsprojekt designat av utomjordiska varelser, blivit för konfliktlös.
Genom att med hjälp av en vetenskapsman resa i tiden och väl framme någonstans kliva in i, och ta över, en befintlig människas kropp ämnar vår hjälte återsälla ordningen och med det rädda mänskligheten från total kollaps.
Legends är en extremt splittrad produktion, där det känns som att mycket krut lags i ett inledande skede och mycket mindre i ett senare.
Spelets första nivå tar utan problem tre timmar i anspråk första gången man försöker få grepp om den. Fram och tillbaka flänger man som en galning från skogar till grottor till tält till skogar till grottor i hopp om att hitta något föremål att använda någonstans för att hitta ännu ett föremål att använda någon annanstans.
Till en början funkar det rätt bra, då det känns lite som vilket Zelda som helst där man hittar nya vapen och föremål som kan brukas för att nå tidigare otillgängliga områden. Efter en stund blir det dock uppenbart att allt pusslande tycks handla om att tackla en till synes aldrig sinande skara fetch quests.
Skulle man råka dö och dö några gånger ytterligare möts man av ett Game Over och har då inget annat val än att börja om från början på den nivå man befinner sig på. Det är åtskilliga timmar som kan gå käpprätt åt helvete, och första nivån är dessutom spelets tveklöst största vilket gör att Legends lätt blir en extremt framtung upplevelse.
En karta över varje nivås övervärld gör det dock hyfsat smidigt att orientera sig, och har man en gång spelat en nivå går det mycket snabbare att ta sig fram vid ett andra försök... så rent praktiskt är det inte riktigt så farligt som det känns i teorin, detta med lösenord endast tillgängliga mellan nivåer.
Redan spelets andra nivå, oavsett vilken av två rutter genom spelet man väljer att ta, bjuder på ett pyramidernas egypten eller snötäckt kina endast en bråkdel i anspråk tagandes av spelets första nivå rent ytmässigt.
Om man bortser från det faktum att Legends har tre helt olika grafiska stilar det omsidigt hoppar mellan (titelskärmen, mellansekvenserna och laddningsskärmarna samt den grafik som representerar faktiskt gameplay) är det inte alls otrevligt att vila ögonen på.
Miljöerna är färglatt presenterade och utseendemässigt varierade även om variationen inom ramarna för en specifik nivå inte är riktigt lika imponerande.
Bossar som till en början är unika går den repriserande vägen efter en stund så till den grad att man kan få möta upp till fyra versioner av en och samma boss på en och samma nivå och framåt slutet är det som att luften gått ur produktionen fullständigt.
Desto bättre har man lyckats med att ständigt leverera något nytt, något oväntat, för att skapa dynamik rent allmänt.
Små minispel till efterspel efter avklarad boss där Space Invaders i Legends-tappning samsas med Hunchback av dito karaktär.
Titt som tätt skiftar spelet tempo och tvingar spelaren att, exempelvis, under tidspress dräpa x antal fiender under vissa omständigheter, leda en vilsen npc rätt eller förflytta sig mellan olika platser med hjälp av en vagn åkandes på ett labyrintaktigt designat spår.
Ingen brist på ambition, således, men väl ett manus ibland så cringe att gud förbjude.
Låt oss ignorera detta med att man tar på sig att jaga fatt på en g-sträng till en dam som saknar detsamma.
Instrumental kontext, det vill säga.
Vad du än trodde.
Nej, så fånigt.
Tur då att det ljudlandskap som John Avery, Matt Furniss och Alan Hackney tillsammans format är supermysigt att låta öronen smekas av. Studsigt, lekfullt och glatt hela vägen i mål.
Och låtsas man inte om spelets rätt påtagliga slowdowns, allt annat än imponerande scroll och ständigt närvarande laddningsskärmar så fort man lämnar en plats för att anlända på en annan, är det närmare tio timmar med helt okej underhållning som väntar.
Faktiskt mycket mer potent än vad man kan säga om 90%, på en höft, av alla de få övriga liknande spel som Amigan någonsin fått äran, eller vad man nu vill kalla det för, att pressa ur sig med hjälp av dess tillgängliga hårdvara.
Wow, som sagt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar