Detta inlägg publicerades ursprungligen på Loading.se, 2017/12/14.
Koncept före genomförande kan vara en nagelflisa i ögat som man inte kan få bort.
När så händer sitter man där och blinkar satan, kliar och petar och har sig och till slut är det hela värre än vad det hade behövt vara. I värre fall tvingas man uppsöka vård för att man är så jävla klåfingrig, med ögat hängandes halvt ute ur ögonhålan för att man fått för sig att det kanske vore en god idé att använda en vass sax till att karva fram den där flisan som gömt sig i den djupaste av trakter.
Over the Moon Games John Warners influenser är allt annat än otydliga, men även om det får The Fall att kännas mer som ett hopkok av befintligheter än ett unikt verk sett till det uttryck det tar, audiovisuellt och interaktionsmässigt, bär det centrala i kontrollen över den artificiella intelligensen A.R.I.D., Autonomous Robotic Interface Device, upplevelsen hela vägen in i mål.
A.R.I.D. har regler att förhålla sig till; Tre grundläggande och obrytbara samt en uppsättning tumbara om kontexten sätter den medvetslöse piloten Josephs, som huserar i den dräkt A.R.I.D. har kontroll över, i en livshotande situation.
Exakt hur och varför Josephs hamnat där han hamnat, nedfallen från rymden på en okänd planet, är oklart och så även för A.R.I.D. vilket kommer visa sig ställa till det rejält i samband med påtvingad interaktion med annan artificiell intelligens som ser ett potentiellt hot.
The Fall ställer under ett par timmar frågor kring vad som är ett liv, ett medvetande, och hur man skall förhålla sig till dito. Det utmanar tanken på risker med artificiell intelligens, om regler som ämnar skapa klara skiljelinjer mellan rätt och fel, och lägger sedan över ansvaret att komma fram till kontreta svar på den som tar del av den interaktiva uplevelsen.
Estetiskt har The Fall iklätt sig lite mer än en stilla flirt till silhuettdrivna Limbo, där nästan endast tillfälliga och oftast hetsiga ljusflöden från en pistol man kommer över får omgivningen att lysa upp i den egentligen flerfärgade verklighet som mestadels upplevs som en orgie i mörker.
Inte ens det koncentrerade ljus med vilket A.R.I.D. söker av omgivningarna kommer i närheten av att fånga färgerna på ett lika effektivt vis, vilket får The Fall att kännas väldigt dämpat och kyligt; Troligen ypperligt medvetet så, på både gott och ont.
Det är en fullständigt obergripligt krånglig lösning man valt för interaktion, i ett sammanhang där spelet annars använder sig av ett simpelt men effektivt Another World-aktigt plattformande med actioninslag där det primärt är den så småningom funna pistolen använd mot robotar, underliga kreatur och ibland till och med saker i omgivningen som blir bärande.
Genom att låta ljuset falla på saker och ting uppenbarar sig ikoner som symboliserar interaktion, och vägen till dito går via bruk av två analoga spakar och axelknappstryckande och positionshållande som får fingrarna att låsa sig i nästan omöjliga vinklar; The Fall är egentligen inte mer än ett nästan fånigt klassiskt äventyr av snitt peka och klicka så som vi lärt känna genren i trakten av nittonhundranittio, plus och minus ett par år.
Och det är väl så, som följd av allt det ovan påtalade, att det är just i själva informationsförmedlandet och friheten i att folka innehållet lite så som man själv önskar som den största styrkan i The Fall ligger; Inte i, exempelvis, det visserligen charmiga i att kunna hoppa in i en ASCII-meny agerandes A.R.I.D.s gränssnitt, där färdigheter inledningsvis är spärrade och låses upp på ett vis inte helt olikt det i Other M där Samus tvingas invänta godkännande från högre ort innan bruk.
Dock uppstår konflikter i interaktionen med övrig artificiell intelligens, även sådan som tycks ha skapat ett självmedvetande, när situationer tvingat A.R.I.D. att ta kontroll över diverse funktioner i dräkten som egentligen skall vara låsta; A.R.I.D. ser en logik i regelbrotten då de är nödvändiga för att hålla Josephs vid liv, där viss annan ai ser det som tecken på systemfel.
Här, och precis här, i liknande teoretiska konflikter närmar sig The Fall nivåer av filosoferande kring etik och moral svårt att vifta bort som effektsökeri eller återupprepande av klassiska temata bara för att de fascinerar. Men The Fall snubblar på dess presentation, med haltande bilduppdatering, störande laddningstider och ett kontrollmässigt haveri, så till den grad att saxen i fallet gräver sig lite djupare än tänkt och där skär sönder delar av det som håller ögat på plats.
Väl på plats på lämplig vårdinrättning visar det sig dock att det nog inte var ögat man behövde oroa sig för, och hur underligt det än kan låta är det en bra sak.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar