Leger vs. One Piece: Unlimited World Red (Wii U)

Detta inlägg publicerades ursprungligen på Loading.se, 2018/03/13.

Jag har inte en aning.

Shõnen Jump, Eiichiro Odas One Piece och de där spelen jag köpt till Wii utan att egentligen veta vad det är jag har köpt (för jag har inte spelat dem, ännu... jag har prioriterat annat).

Kan åtminstone konstatera att Luffy är jävligt skum. Otrevliga ögon, som känns lite sådär som vissa ögon kan se ut efter långt gången sköldkörtelproblematik.

Inte för att Frankys kroppsliga proportioner är nämnvärt mycket mindre iögonfallande, eller Namis boobies för den delen. Brook, i rollen av ett skelett med förkärlek till att löpa satan över vatten faller även han in i skaran av en designmässig tour de force.

Unlimited World Red är en robust produktion. Ett licensspel som tar genvägar där det är helt okej att ta genvägar samtidigt som det levererar det övriga på ett så pass vackert och allmänt charmigt vis att det är hopplöst att värja sig.

I grunden ett extremt simpelt beat 'em up, som istället för att byta färger på fiender byter dess utseendemässiga design.

En stad agerar hub från vilken man gör rundor ut i små, låt oss säga, semi-linjära banor vars variation primärt ligger i hur de ser ut och inte nivådesignen de för sig med.

Efter att ha klarat av spelets första kapitel vet man ganska precis vad som väntar i de övriga sju.

Dock finns det ett spel i spelet, som trots att det aldrig riktigt lyckas integreras med spelets huvudsakliga kampanj erbjuder de där sanslösa mängderna timmar att spendera till att göra allt det där andra än att ta sig framåt i handlingen.

Karaktärer levlar upp, hittar meningar, alltså faktiska meningar beståendes av ord, att använda som attributstärkande tillfälligheter... och frukter, mineraler och mängder med annat som liksom vävs ihop till någonting snudd på odefinierbart.

Staden kan uppgraderas efterhand, med fler butiker och större yta att flänga runt på. Butiker och andra interaktiva platser att besöka kan i sin tur uppgraderas för att erbjuda än mer som i sin tur kan användas till att uppgradera annat och så vidare in absurdum.

Och ovanpå detta finns det mängder med små sidouppdrag, som såklart belönar spelaren med mer odefinierbart stuffs.

Känslan är, rentav, att själva, låt oss säga, kampanjen är en kort ursäkt till att trigga samlardjävulen inom var och en.

Så.

Varje karaktär har vissa unika saker de kan göra, sådär som Brooks vattenlöpande.

Aldrig ett krav är det att leta rätt på dessa platser där någon av ens karaktärer öppnar upp små alternativa rutter, ungefär som det, nästan, aldrig är ett krav att jaga material för uppgraderingar, stadsexpansion och så vidare.

Men det är ju aldrig ett krav att spela spelet heller, så vem bryr sig?

Det är dock inte svårt att kritisera One Piece: Unlimited World Red för att snabbt gå monotont, framstå som obalanserat och föra sig med till synes rätt obegripliga designmässiga beslut gång om annan.

Ett evigt uppbankande av fiender som efter spelets första nivå aldrig känns riktigt unika, ett evigt materialjagande som aldrig tycks vilja ta slut eller resultera i något annat än att man tillgängliggör än mer materialjagande för materialjagandets skull.

Under första rundan genom spelet är det i princip enbart bossarna som bjuder upp till utmaningsmässig dans, men till och med där räcker det oftast med att fixa förutsättningar för helning för att ta sig helskinnad genom berörda strider.

Ens party består av tre karaktärer.

Dessa väljer man innan man börjar spela en specifik nivå, och så även vilka föremål man skall kunna nyttja samt meningar att yttra för statusrelaterade effekter.

Och det är väl här det här med att kampanjen känns som en ursäkt för att trigga samlandet spelar in; Det spelar liksom ingen roll att man har miljarder saker att göra... för det spelar ingen direkt roll. Man klarar sig nästan hur man än gör.

Sedan har vi det här med orgelbundenhet.

Ologiska inslag.

I staden kan Luffy förflytta sig genom att nyttja sina töjbara lemmar, och efter att ha vant sig vid hur det fungerar kastar man sig bekymmerfritt från hustak till hustak från ena sidan av staden till den andra.

Dock upphör denna färdighet samma stund som man kliver in på en nivå, vilket får staden och nivåerna att kännas rätt frikopplade varandra.

Det blir lite som en lekstuga, och rätt ofokuserad sådan.

Underhållande, absolut.

Trevligt och gemytligt.

Tvättbjörnen Pato är en lika surrealistisk som älskvärd karaktär, ett inslag man gärna hade sett mer av. För att nämna ett exempel bland många.

Och så är det helt obegripligt vackert att titta på så länge som man inte ifrågasätter miljöerna genom att utmana dess gränser eller försöka finna argument till att de faktiskt är mer än helt livlösa kulisser för det beat'em uppiga gameplay och föremålsjagande som egentligen är det enda spelet består av.

Tur då att striderna känns tunga, att de är fullkomligt spektakulära att bevittna när specialattackerna och den avancerade luftakrobatiken avlöser varandra i ett rasande tempo.

Tur då, att det räcker gott och väl för att motivera de få timmar kampanjen tar i anspråk, och lite mer därtill.

One Piece: Unlimited World Red är, med andra ord, väldigt mycket av ett perfekt litet tidsfördriv när man hämtar andan mellan det senaste storspelet och den artsy-drivna indieproduktionen.