måndag 30 juni 2025

Leger vs. Nova-111 (Wii U)

Detta inlägg publicerades ursprungligen på Loading.se, 2017/05/23.

Det är precis som att luften gick ur projektet någonstans under utvecklingens gång.

Både på papper, som koncept, och under en interaktiv inledande timme visar Nova-111 med små medel hur man kan göra en underhållande liten hybrid av lite av varje och presentera det hela på ett fräscht vis.

Ett rutnäts- och turordningsbaserat pusselspel som lånar friskt från rougelike-genren minus rollspelsaspekten, förmål med okänd funktion och de slumpmässigt genererade nivåerna... och en del annat.

Som att gå realtid mitt i allt, exempelvis.

Ja, det är väl det, mest, att sättet man förflyttar sig på och interagerar med både omgvining och fiender däri luktar roguelike även om pusselaspekten rampljusas tillsammans med de äventyrsspelsaktiga uppgraderingarna av diverse slag.

Säg, möjligheten att teleportera sig två rutor i valfri lod- eller vågrät riktning, att tillfälligt frysa tiden eller avfyra ett vapen som både kan skada fiender och ha sönder föremål som hindrar ens framfart.

Dynamiken finns där, men likt många av WayForwards måttligt inspirerade alster, som detta för övrigt mycket väl hade kunnat vara även om det inte är det, infinner sig efter en stund en sorts förutsägbarhet som förtar det mesta av lusten att fortsätta spela.

Procenten på sparfilen tillsammans med den skärm där man väljer nivå avslöjar rätt snabbt exakt hur många nivåer som är att vänta. Och man kan på ett liknande vis räkna ut att efter var femte nivå väntar en boss och därefter en helt ny värld för totalt tre världar av varierande slag.

Pusslen saknar dessutom den finess som behövs för att jag som spelare skall känna mig smart. Nivåerna är inte sällan rätt stora, och istället för att bana väg för ett par ordentliga hjärnskrynklare övergår varje ny förmåga snabbt till att nyttjas på rutin.

Som en omedveten strömlinjeformning, för att reducera typ allt vad bromsklossar heter, så till den grad att det redan efter att jag tagit mig genom en tredjedel av upplevelsen känns som att jag mest bara i makligt tempo betar av nivå efter nivå efter nivå utan något som helst engagemang kanske främst yttrandes i ett påtagligt ointresse i vad som väntar härnäst.

Underligt, tycker jag ändå att det är, att det är så svårt att finna genuin underhållning i spelandet. För det är inte så att det råder brist på olika typer av pussel, eller att fiendefaunan skulle vara bristfälligt varierad.

Menar, när jag måste se till att få uppmärksamhet av en eldig fiende och frysa tiden när den kastar sig mot mig för att sedan under tidspress flytta den till lämplig plats så att den när tiden inte längre står stilla fortsätter sin färd rakt in i en knapp som tillfälligt öppnar upp en dörr jag måste befinna mig i närheten av för att ta mig vidare har jag ju klart svårt att påstå att det är osmartheter jag tar del av.

Men dessa tillfällen är få till antalet, och Dr. Science som befinner sig på mitt rymdskepp är mer än villig att kasta ur sig hjälpsamma fraser mellan hans metaflirtande enrader ämnade att lätta upp stämningen.

Någon kakbesatt dators rapphet är liksom aldrig att vänta.

Kvar återstår ett nästan pliktskyldigt harvande fram till någon form av musiklösa eftertexter, uppdykandes efter en rad avslutande nivåer som borde vara spelets absoluta höjdpunkter men som faller kort på precis alla punkter där finns då de maniskt introducerar nyheter utan att göra någonting relevant av dem.

Irrelevant, omän stabilt producerat och presenterat, blir det således.

Detta Nova-111.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar