Detta inlägg publicerades ursprungligen på Loading.se, 2018/03/28.
Teslagrad borde vara ett spel för mig att älska.
En fin handritad känsla, lite sådär A Boy and his Blob-ish, inte så subtila vinkningar till inspirationskällor som Symphony of the Night och andra klassiker av rang inom genren.
Stråkar spökar fram vibbar i ljudbilden som kompletteras av nordisk sång på igenkänningsbart skandinaviskt språk. Det suggestiva och ambienta målar dramatiska bilder som de gånger intensiteten ökar tonsätter konfrontationer på ett Raymanskt vis.
Väldigt lite skrivs på näsan, sånär som de inte svårgreppade scenarion som utspelar sig marionettiskt framför vår protagonists ögon som om de som huserat, eller kanske rentav fortfarande huserar, i det torn som bestigs fann det viktigt att dokumentera det händelseförlopp som lett fram till just detta nu.
Krig, tro, magi och teknologi.
Gör av det lite vad du vill.
Lägg till eller ta bort.
Det blir nog bra, oavsett.
Egentligen är Teslagrad rätt mycket av ett Limbo, fast med ett klart mer påtagligt vurm för det Metroid och Castlevania tillsammans arbetat fram sedan decennier tillbaka; Visst finns där backtracking och möjlighet att kolla in platser man egentligen ej är redo att utforska till fullo men dylika inslag är fåtaliga och resan är primärt av linjärt slag.
Nästan mer ett pusselspel, med gravitation och magnetism som tema, där blå repellerar blå, röd repellerar röd och de två färgerna i kombination blir till en attraktion utan dess like.
Självklart är det olika typer av uppgraderingar som skapar nya möjligheter, så som förväntas i sammanhanget, som de magnethandskar man tidigt kommer över och den aningen senare aura av magnetism man kan framkalla runt ens karaktär med hjälp av en kappa.
Istället för att vräka på med dylikt är återhållsamhet på tapeten, med endast ytterligare två föremål att finna och nyttja på liknande vis.
Det hade kunnat upplevas snålt, men designen på spelets pussel känns relevant och smart inom konceptets ramar hela vägen i mål omän rätt simpel.
Lite som att det inte är detta med att komma på vad man skall göra som är ett problem, utan snarare att faktiskt genomföra det.
Spelets bossar är få till antalet och nästan lika mycket små pussel som klassiska fippliga plattformssessioner.
Men här har spelet ofta rätt svårt att veta vilken fot det skall stå på, och då som i att exempelvis den slutliga konfrontationens Donkey Kong Country-aktiga trial and error-romp från helvetet skär sig fullständigt med någon av de tidigare mer renodlade skicklighetsbaserade varianterna.
Teslagrad känns onekligen aningen personlighetsklyvt, som om det inte funnits någon klar och tydlig tanke om exakt vad spelet önskar vara.
Det plockar lite här, lite där och gör egentligen ingenting nämnvärt bättre än dess mest uppenbara inspirationskällor.
Och när någon timme, säg tre, passerat och eftertexterna rullat och vetskapen om att ett återvändande till allt det man precis genomlevt med ett mer påtagligt utforskande i sinnet tycks resultera i någonting speciellt om man lyckas hitta... allt... så känns det ärligt talat inte speciellt intressant.
Nu, någon vecka senare, blir det lite extra uppenbart varför.
Varför, undrar du?
För att det som känns riktigt minnesvärt känns som att det går att räkna på ena handens fingrar.
Med det inte sagt att det inte skulle röra sig om en gedigen och uppenbart kärleksindränkt produktion.
Om inte annat är det fantastiskt jäkla vackert.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar