Detta inlägg publicerades ursprungligen på Loading.se, 2017/11/08.
Pac-Man and the Ghostly Adventures är typexemplet på något som sägs vara mediokert som jag tycker mig se något mer i. Som om jag vill tro att det är varumärket, genren eller det faktum att det är baserat på en tv-serie som får folk att rygga tillbaka en aning.
Dessutom råder det brist på de mer klassiska av plattformsspel i tre dimensioner, som om det skulle vara en ursäkt för att uppskatta något som kan ses på som allt annat än unikt då i princip varje inslag är av den sort man sett flertalet gånger tidigare.
Ibland får jag rätt, ibland får jag fel, men det väsentliga handlar egentligen inte om den slutliga åsikten utan om att jag ger i princip allt som skulle kunna vara något för mig en ärlig chans.
Pac-Man and the Ghostly Adventures är dock verkligen från första stund allt annat än unikt, som spel betraktat, och inom loppet av en timme har så många genrespecifika klyschor hunnit avverkas att man måste intala sig att det hela handlar om en hyllning till det som varit snarare än ett försök att vara samtida.
Inledningen är trevande och ger mest av allt ger sken av något oinspirerat och semi-linjärt collectathon, inramat av en berättelse som existerar främst för att existera och inget mer än så, även om den futuristiska stad vars områden är sammanlänkade med gigantiska genomskinliga tuber för transportation åtminstone stundtals förmår kittla någon liten nerv av nyfikenhet.
Sedan går det dock snabbt miljömässigt utför, med typiska tempelmiljöer, eldindränkta vulkaner och isbeklädda ytor att halka runt på efter bästa förmåga. Som om man inte ens orkat bry sig i att försöka, vilket möjligen hade varit acceptabelt om åtminstone den där känslan för fantasieggande och inspirerande estetik fått närvara annat än vid några få isolerade tillfällen.
Pac-Man hoppar, dubbelhoppar (vilket det alltid är viktigt att understryka att det lyfter i princip vilket plattformsspel som helst till en högre nivå) och äter spöken och piller efter bästa förmåga.
Vissa piller ger honom speciella förmågor, som eldspotteri, som kan smälta kyliga spöken eller tillfälligt tina upp frusna pelare av is för att justera de egenskaper som plattformar de besitter, och möjligheten att gå ballong tillika luftburen uppenbart känslig för de starka vindar som kan agera både hjälpande och stjälpande.
Härligast av allt är det bruna piller som förvandlar Pac-Man till en snortung stenkula, vars acceleration man måste hålla redig koll på för att inte rulla iväg käpprätt åt helvete när möjlighet att göra så ges. Tyngden Pac-Man tillfälligt besitter är underbar, och känslan av att rulla runt är i dess bästa stunder konkurrerande med dito i valfritt kulrullarspel av rang.
Alla de färdigheter som Pac-Man tillfälligt kan besitta hjälper spelet att under dess första två tredjedelar ständigt förnya sig själv på ett vis som gör det förhållandevis lätt att glömma bort de generiska och oinspirerande miljöer man befinner sig i.
Även det begränsade men effektiva stridssystem som bygger på att Pac-Man kan gå målsökande nära spöken bidrar, dock med en rapphet och intensitet till skillnad från den dynamik färdigheterna får stå för.
Bossar och set pieces dyker upp lite titt som tätt, dessutom, oftast oväntat underhållande och intensiva.
Att hoppa runt på tillfälliga plattformar i ett hav av lava samtidigt som en stor drake spyr ur sig elbollar i ett fasligt högt tempo är onekligen actionfyllt, och så även att försöka äta upp maten på den gigantiska grill som ett matlagande spöke nyttjar.
Men någonstans där när den femte världen uppenbarar sig, och då visar sig vara en färgmässigt remixad version av första världen, för att slutligen leda in i den sjätte som på ett liknande vis repriserar spelet andra värld... då börjar det knaka redigt i fogarna.
I nästan något av ett gauntlet av färdighetsskiftande för att ta sig fram till den patetiskt antiklimatiska slutstriden känns det som att någon stått med piskan i hand framför ett allt mer desperat team av utvecklare, tvugna att knyta ihop säcken i förtid och som följd aldrig fått en ärlig chans att se över spelets tempodynamik och utmaningskurva.
Pac-Man and the Ghostly Adventures är som svårast i början innan man fått grepp om hur saker och ting fungerar, med inte helt frekvent utspridda checkpoints som kan tvinga en att spela om långa segment för minsta lilla misstag, men framåt slutet är det som att varje litet projekt man tar sig an måste belönas med en ny checkpoint och det är föga ett ego-boostande designbeslut.
Bakom de världar man ränner runt i ligger en skola som en hub, i vilken Pac-Man kan föra menlös dialog med diverse karaktärer bekanta från tv-serien. Ett par arkadkabinett går även att aktivera när man samlat på sig nog antal av de frukter som avrundar de flesta av spelets nivåer, innehållandes, säg, fyra trista minispel som inte gör mycket alls för att i positiv bemärkelse fläska ut speltiden.
Det kostar silvermynt att spela, silvermynt man finner lite här och var på nivåerna samt som substitut för de nivåavslutande frukter ifall man väljer att återvända till redan avklarade platser. Men jag har lite svårt att se någon direkt anledning att bry sig, åtminstone inte efter det att spelets huvudsakliga kampanj nått ett slut.
Egentligen tycker jag inte speciellt illa alls om Pac-Man and the Ghostly Adventures, vilket det kan tänkas låta som med hänsyn till allt det jag kritiserar.
Det har onekligen gett mig några timmar av klart värd underhållning, faktiskt gång om annan så att jag blivit förvånad över vilken hög klass själva produktionen håller med hänsyn till vad det är och vilken målgrupp det riktar sig till.
Men... när alla de där infallen av "tänk om de gjort si eller så istället och vad gott det gjort för helhetsintrycket" samlas under ett och samma tak... ja, då är det uppenbart att jag får lov att säga att alla de där som talat om upplevelsen som medioker gjort det av anledningar jag är beredd att skriva under på.
Bara ett litet problem kvar, då.
Och det skulle då vara att jag trots allt och faktiskt tycker att Pac-Man and the Ghostly Adventures är rätt... bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar