Leger vs. Contra (Famicom)

En av anledningarna till att Contra funkar så bra som det gör i konsolversion torde vara det faktum att det har anpassats efter den hårdvara det körs på, även om det inneburit att man fått hålla tillbaka på vissa fronter och göra rejäla anpassningar på andra.

Samtidigt är det fascinerande att se hur mycket man lyckats bevara, trots att Nintendos åttabitare är betydligt mycket återhållsam hårdvarumässigt än den ursprunliga arkadmaskinen.

Rentav kan jag sträcka mig så långt som att påstå att konsolversionen är den bättre av de två, av flera anledningar.

Det har en skönare kontroll, en attraktivare visuell estetik med färger som nästan hoppar ut ur skärmen och som dessutom jobbar klart bättre med kontraster för att göra allt man behöver se tydligare. Till och med en del animationer känns förbättrade, mer logiska och följsamma.

Sedan får man väl se det lite som en smaksak, och det är möjligt att det är min nostalgi som talar, men både soundtrack och ljudeffekter känns oändligt mycket mer ikoniska i Famicom-tappning.

Annat som skiljer sig åt är nivådesignen, även om det övergripande upplägget är detsamma. Nivåer är överlag längre. De två baser man infiltrerar är på konsol långa och raka korridorer till skillnad från arkadversionens slingriga diton. Vad som tidigare var olika sektioner av en enda lång avslutande nivå har på konsol delats upp på fyra separata nivåer, var och en längre än respektive sektion på arkad.

Lite av ett mirakel är det, att co-op fortfarande är en grej och slowdowns och flimmrande sprites hålls på en allt annat än irriterande nivå.

Såhär i backspegeln är det lätt att se hur det kom sig att Contra (eller Probotector som vi i Europa lärde känna det som på NES) blev en grej.

Lika mycket som det är ett tidigt run and gun känns det som att det satte standarder många samtida diton (och rentav vissa senare) fick kämpa satan för att nå upp till.

38 år senare och det är fortfarande ett av allt färre lir till Famicom och NES som faktiskt håller förvånansvärt bra än idag så länge som man inte har något problem med det audiovisuella uttrycket. Spelbarheten är snudd på total, utmaningen hög men rättvis och resan underhållande från början till slut.

Från en djungel vidare upp för ett berg med tillhörande vattenfall. Genom en snöstormig terräng via en skog och över vattendrag. In i högteknologiska baser, fabriker och med en Alien-inspirerad köttgrotta som slutdestination.

Vertikalt, horisontellt och i djupled jobbandes.

Fyra olika vapen finns där att dra nytta av utöver den vanliga simpla peashooter man börjar med. Ett maskingevär som erbjuder sex projektiler på skärmen samtidigt. En variant som skjuter en långsam men fiendepenetrerande laser. En eldbollskastare och avslutningsvis ett vapen som avfyrar upp till tio projektiler med vid täckning (som är så jäkla effektivt att det blir lite till en kamp att hålla sig borta från samtliga andra alternativ när man väl kommer över det).

Man kan plocka upp ett R för att kunna skjuta snabbare, ett B för att få en tidsbegränsad sköld som erbjuder en stunds odödlighet (såvida man inte faller ned i något dödshål) samt en Smartbomb-variant som rensar skärmen på fiender.

Dör man är det åter den vanliga peashootern som gäller.

Allt ovanstående huserar i antingen svävande kapslar eller stationära behållare man får skjuta sönder för att komma åt dess innehåll.

Contra är smått ökänt för att vara ett väldigt svårt spel, speciellt om man inte drar nytta av den minst lika ökända Konami-koden för typ 30 liv.

Visst kan det kännas lite överväldigande, inledningsvis, att man inte för sig med någon hälsa utan dör direkt vid närkontakt med något olämpligt. Speciellt då det är en förhållandevis intensiv upplevelse man har att göra med, med evighetsspawnande fiender och kniviga passager som skall passeras samtidigt som man skall försöka hålla sig borta från projektiler som viner lite här och där.

Men till skillnad från skit som NES-versionen av Ghosts'n Goblins så är Contra väldigt mycket av ett trial and error-spel som går utmärkt att lära sig mer eller mindre innan och utan och efter en tids övande bemästra som om det vore den enklaste saken i världen att ta sig igenom.

Man kan diskutera aningen ojämn svårighetsgrad, visst, där spelets avslutande nivå är en av de lättaste. För att inte tala om den halvtidsorienterade topp som känns som den kan utmana även de välbekanta med Contra.

Fast det känns i sammanhanget rätt irrelevant, för det är inget som påverkar underhållningen eller produktionens kvalité överlag.

Vidare var det lite av en chock att kunna konstatera att Famicom-versionen har ett intro, simpla mellansekvenser och en karta mellan nivåer samt animerade bakgrunder som ger en redan fet produktion lite extra grädde. USA-Contra och Europa-Probotector i all ära, de är fortfarande fantastiska spel men Famicom-versionen är helt klart den att föredra om man vill ha den "kompletta" upplevelsen.

Contra är verkligen magiskt bra.

Fortfarande.

Plus:

• Allt, nästan.

Minus:

• Ojämn utmaning.
• Bossdesignen är inte alltid peak.