Leger vs. Castlevania: Order of Ecclesia (Nintendo DS)

Tanken var såklart att jag skulle ha kvar lite av det goda när alla andra sedan länge ätit upp allt de hade tillgång till.

Från 2008 fram till 2024, hela 16 år blev det allt som allt att vänta.

Kan inte direkt påstå att det var nämnvärt utmanande, speciellt inte efter att jag snedtänt fullständigt på Lords of Shadow och sett dess uppföljare sågas vid fotknölarna. Mirror of Fate brydde jag mig överhuvudtaget inte om då dess beat'em uppiga attityd inte föll mig i smaken, ej heller Judgments fighting eller Harmony of Despairs co-op-bossande.

Tappade tron, mer eller mindre, på seriens framtid och uppenbarligen gjorde Konami detsamma då det skulle dröja fram till 2026 innan den återupplivades i en form bortom visserligen tacksamma samlingar.

Istället återvände jag gång om annan till alla äldre guldkorn samt det där rätt underbara klassiska Castlevania som flög under radarn på onödigt många, The Adventure ReBirth och kände mig fullständigt tillfreds med det.

Med den tacksamma vetskapen om att jag fortfarande hade ett Metroidvania kvar att ta mig an någon gång när andan föll på, vilket kändes lite extra spännande då det var oklart om man överhuvudtaget skulle få tillfälle att spela ett nytt spel av samma stuk i serien någonsin igen.

Så sorgligt, då.

Att Order of Ecclesia rätt omgående visade sina fulaste av sidor när dagen väl kom.

Alla vapen och magier hade ersatts av Glyphs som dränerade MP i rask takt, och även om magipoängen fylldes upp snabbt igen var det inte ovanligt att titt som tätt mitt i stridandets kaos stå där oförmögen att attackera.

Fiender hade dessutom blivit ovanligt tåliga mot vissa typer av vapen och magier men på samma vis väldigt känsliga för andra vilket ledde till ett evigt fipplande mellan Glyphs för att få till någon form av skönt flow under tiden man rände runt.

För att kompensera för menyfipplandet för att växla Glyphs snubblade man rätt tidigt över en, så kallad, Glyph Sleeve som lät tre spelarkonfigurerade uppsättningar Glyphs (två vapen/magier och en färdighet/boost/förvandling/summon). De två vapen/magier som kombinerades kunde användas för en Glyph Union som var en specialattack som till skillnad från vanligt Glyph-användande istället förbrukade hjärtan.

Men att växla mellan Glyphs var trots bruk av Glyph Sleeve väldigt fippligt, att slåss mot fiender omständligt och MP- och hjärtsystemet begränsande. Speciellt hjärtan tog en evighet att samla på sig (utanför staden eller Ecclesia där man kunde fylla på dem smidigt) och Unions irriterande lätta att aktivera av misstag och med det förbruka dyrbara hjärtan i onödan.

Kan med otacksam lätthet konstatera att Glyph-systemet är det upplägg som tilltalat mig minst av samtliga varianter serien fört sig med.

Glyph-systemet var dock inte det enda jag störde mig på.

Det gjorde inte direkt saken bättre att känslan av att ha en stor värld att utforska var som bortblåst, bara för att ha ersatts av en hel uppsjö av korta, linjära nivåer ofta beståendes av menlösa raksträckor fyllda med fiender som om det vore ett beat'em up man spelade.

Dessutom dröjde det inte länge innan miljöer man redan besökt började återupprepa sig, återanvända skärmar med endast färger utbytta. Små sidouppdrag tvingade fram ännu fler rundor på samma platser, om och om igen, och mycket av spelets progression kändes låst bakom återupprepning.

Till och med detta med att låsa upp saker av värde i butiken blev till en ändlös grind, med svåra drops från fiender framtvingandes evighetssessioner i hopp om utdelning bara för att kort därefter se samma skit upprepas ännu en gång.

Ovanpå allt detta tycktes menyer och dess föremålslistor vara designade för att göra allt än drygare. Ingen sorteringsfunktion, mycket tryckande på d-paden och till synes helt obegripliga attributpreviews med stats som inte verkade matcha det man equippat.

Så det kändes inte speciellt förvånande när svårighetsgraden ena stunden slog i golvet och andra var som att springa in i en vägg där evighetsgrind för att stiga levlar upplevdes som enda vägen vidare.

Nu, när jag återvänt efter dryga året ännu en gång är det inte mycket som känns annorlunda. Exakt samma saker som störde mig senast stör mig även nu, och inne på äventyrets sista fjärdedel valde jag att lägga ned min genomspelning.

Order of Ecclesia är dock ingenstans utan produktionsmässig kvalité.

Dess estetik känns unik, helt olik dito i övriga spel i serien och många är de tillfällen det känns perfekt att ta en snygg skärmdump. Masaki Hirooka har på något underligt vis lyckats kombinera tre vitt skilda stilar (en på miljöerna, en på karaktärerna och en på karaktärsporträtten) utan att det skär sig. Det jobbas flitigt med dithering för färgövergångar och att dra sig till minnes en rad gamla Amiga-spel känns inte alls speciellt långsökt.

Problemet ligger, som sagt, i återanvändandet av viss grafik och miljöers nivådesign som går monoton och generisk.

Det soundtrack som Michuri Yamane och Yasuhiro Ichihashi stått för levererar, det låter bra från början till slut och klassiskt Castlevania så som man gotiskt, renässanskt och rokokoskt förväntar sig. Dock saknas de där riktigt minnesvärda melodierna och trevligt bakgrundssorl dominerar ljudbilden.

Förutom i musiken som spelas i Wygol Village, som låter precis som om den vore plockad rakt ut från Super Metroid.

Shanoa, dam i roll av totalt känslolös huvudperson med minnesförlust framstår som ett oskrivet blad. Hon påtalar själv detta faktum med jämna mellanrum som om det vore nog för att ge en ursäkt till den ovanligt tama historia Order of Ecclesia vill berätta.

Med Belmont-klanen ute ur bilden leds en av många organisationer, ämnade att stoppa Dracula när han väl återvänder, av en viss Barlowe.

Barlowe har å ena sidan lovat Shanoas kollega Albus att han skall bli den som skall få äran att stoppa Dracula genom en trio Glyphs att absorbera. Denna trio kallas för Dominus och sägs bära på Draculas krafter.

Å andra sidan skickar Barlow iväg Albus på ett uppdrag samtidigt som han gör klart att det är Shanoa som egentligen skall få absorbera Dominus och stoppa Dracula.

När allt uppdagas uppstår avundsjuka, allmänt kaos och mitt i ritualen en stöld av Dominus likväl som en minnes- och känslolös Shanoa fri för Barlow att forma till vadhelst han önskar för att uppnå organisationens mål.

Naturligtvis finns där en liten tvist, men då man ser den komma på en mils avstånd får den inte riktigt den effekt man eftersträvar. Fast det spelar inte nämnvärd roll då handlingen aldrig känns som en central del av upplevelsen även om den indirekt är oerhört central.

Se, det är nämligen så att Wygol Village agerar central hub för Shanoas utflykter. Albus har dock kidnappat invånarna och kapslat in dem i Glyph-burar av... anledningar. I takt med att Shanoa befriar dem återbefolkas Wygol och med det ges hon tillgång till en butik och mängder med små uppdrag (nästan uteslutande av fetch quest-karaktär) som i sin tur ofta slutar med att nya saker dyker upp för köp i butiken.

Drygt upplägg, i ett redan rätt drygt spel.

Ungefär halvvägs tar det sig en aning.

Med viss risk för att spoila något (fast egentligen inte) dyker Draculas slott upp och med det går Order of Ecclesia tillbaka till det mer klassiska Metroidvaniaska upplägget.

Fast i aningen nedbantad version, och fortfarande med en aningen mer linjär känsla än man är van vid.

Och så dyker den där bossen upp, som tycks spela i en helt egen utmaningsmässiga liga långt bortom den spelet presenterat fram till denna punkt, längre än så orkar jag inte bry mig denna gång.

Rent tekniskt sett är det inte svårare än att köpa på sig en jävla massa hälsoåterställande skit i butiken och bruteforca sig vidare, men... nej. Jag orkar inte. Skiter i vilket.

Har ändå alltid brist på pengar, hjärtan och hälsoåterställande föremål.

I övrigt, då?

Där finns två "bonusnivåer". Hard Mode. Möjlighet att spela som skjutglada Albus. Köra en Boss Rush-variant. Pillat runt lite med det, men tappar intresset rätt snabbt.

Det är lite kul att komma över skivor i spelet så man dra igång NES-musik med hjälp av en grammofon, men nyhetens behag lägger sig rätt snabbt.

Kontrollen är å ena sidan väldigt skön när man jobbar med combos. Går att växla mellan två Glyph-attacker sjukt snabbt och så länge som MP-mätaren inte slår i botten kan man utdela enormt mycket skada på kort tid under rätt förutsättningar.

Å andra sidan så känns det som att kontrollen laggar i vissa lägen, som att man trycker och trycker utan att något händer trots att man har MP kvar för en attack, trots att man borde kunna hoppa, och spelet vägrar att ge någon hint om varför.

Order of Ecclesia känns inte riktigt som att det hänger ihop ordentligt, som att man försökt sammanfoga en rad idéer till en helhet men inte lyckats på ett nämnvärt sömlöst vis.

Fast, jo... jag har ju lagt ned över 50 timmar på det nu, allt som allt, så jag skall väl inte gå alltför grinig. Bara konstatera att det med rätt bred marginal är det minst lyckade av de sex bärbara i serien till GBA och DS.

Ack.

Ve.

Plus:

• Snyggt.
• Välljudande.
• Rappt combosystem.

Minus:

• Tråkiga sidequests.
• Fippliga menyer.
• Drygt Glyph-system.
• Miljöer som återanvänds.
• Oengagerande handling.
• Linjära och små nivåer.
• Alltid brist på pengar, hjärtan och hälsoåterställande föremål.
• Sanslöst obalanserad svårighetsgrad.
• Varför inaktiveras Glyphs mellan dörrar och vid sparpunkter?
• TVÅ halvstora nivåer som utspelar sig under vatten i slowmotion!