Leger vs. Devil World (NES)

Osäker på exakt vad där finns att säga om Devil World, detta första konsolexklusiva spel av Shigeru Miyamoto som släpptes till Famicom under 1984 i Japan.

Där Nordamerikaner fick vänta närmare 40 år på ett officiellt släpp som följd av strama riktlinjer för religiöst innehåll spenderade jag själv tid med det redan hösten nittonhundraåttiosju genom att hyra det på lokala videobutiken Sega Råttan.

Som ett av spelen i den, så kallade, svarta serien stack det inte ut nämnvärt. Fortfarande var NES-spel primärt små arkadhistorier eller simpla sportspel, men inte ens det faktumet räckte till för att Devil World åtminstone i min lilla del av världen skulle bli något av en klassiker bland vänner och bekanta.

Det är möjligt att de tre spel till Nintendos åttabitare som under året verkligen satsade på att skriva om reglerna för vad att förvänta sig av spelande på hemmaplan, Super Mario Bros., The Legend of Zelda samt Mike Tyson's Punch-Out!, stal så mycket av rampljuset att den förhållandevis simpla klon av Pac-Man som Devil World trots allt är hamnade aningen i skuggan.

Jag vet inte, minns inte.

Kan bara spekulera.

Vad jag däremot minns är att det alltid kändes lite väl brutalt när den lilla söta draken Tamagon blev fastklämd mellan labyrintens ytterkanter och en vägg och som följd klämdes så hårt att han sprack och dog.

Dirigerandes labyrintens riktning gjorde den blåa Djävulen hansjälv, iklädd röda speedos. Höger, vänster, upp och ned. Lite sådär slumpmässigt, för att göra det så jävligt som möjligt att ränna runt i labyrinten.

Ville man inte "Attack the Devil's World!" på egen hand kunde man för övrigt göra det tillsammans med en vän, men exakt varför man överhuvudtaget skulle utsätta sig för detta livsfarliga uppdrag blev jag aldrig riktigt klok på.

För att ta sig vidare från en rond till en annan behövde Tamagon ta sig an en av två utmaningar. I ett första skede käka upp alla pluppar utspridda i labyrinten, något han endast kunde göra om han plockat på sig ett krucifix (som för övrigt gick upp i rök efter en stund). I ett andra skede plocka upp fyra biblar och placera desamma i ett objekt huserandes i labyrinten.

Allt detta samtidigt som han undvek att komma i kontakt med någon av de tre olika typer av fiender som strosade runt i labyrinten samt höll sig borta från att klämmas ihjäl.

Hållandes ett krucifix eller en bibel kunde Tamagon spotta eld som i realtid förvandlade träffade fiender till stekta ägg att äta upp för poäng.

Efter dessa två utmaningar var avklarade väntade en bonusnivå där Tamagon under tidspress skulle plocka upp sex lådor för poäng och extraliv. Då Djävulen tillfälligt flytt fältet styrde Tamagon själv labyrintens riktning genom att kliva över riktningspilar på marken.

Sedan var det dags för nästa rond.

Jag fastnade aldrig riktigt för Devil World.

Inte för att jag upplevde det som ett dåligt spel, det gjorde sin grej och gjorde det bra men efter ett par ronder tröttnade jag.

Känner ungefär detsamma idag, även om jag finner mycket om och kring spelet klart fascinerande. Sådant jag då inte hade en aning om, som att det var Miyamotos första spel till konsol, att det aldrig släpptes i USA av anledningar, att Tchaikovskys Nötknäpparen gör ett gästspel i intromusiken samt att ljudeffekten som används när Tamagon kläcks ur sitt ägg återanvänds i Super Mario World när Yoshi gör dito.

Det är nog det att det saknas en känsla av progression. Visst, labyrinterna skiftar i färg och alla fiender börjar röra sig allt snabbare samtidigt som ett buret krucifix får allt kortare livslängd.

Men jämfört med de 32 berg man bestiger i Ice Climber, de 100 nivåer man försöker actionpussla sig genom i Wrecking Crew eller de tjugo motiv man slumpmässigt skall fippla fram i Clu Clu Land så står och faller Devil World med de tre labyrinter man gång på gång tar sig an.

Produktions- och presentationsmässigt har jag absolut ingenting att klaga på. Det står sig utmärkt på dessa fronter jämfört med övriga spel i svarta serien, men någonstans känns det mer och mer logiskt att se på dessa spel som en rätt fantastisk skara av tidiga NES-spel som fungerade utmärkt som introduktion till konsolen, dess möjligheter och utbudsmässiga bredd och kvalité.

Som en skara spel som idag gör sig absolut bäst i samlad trupp, som de mer eller mindre gör via Nintendo Switch Online, men kastar jag mina blickar mot... säg... Digital Eclipses fantastiska Atari 50: The Anniversary Celebration känns det som att Nintendo fortfarande har en del att jobba på vad gäller att placera spelen i en större kontext där man kan grotta ned sig i allsköns fakta och nördigheter som skapar starkare känslomässiga band för nya som gamla spelare.

Men, för all del.

Devil World är bra oavsett.

Varken mer eller mindre.

Det svär jag på.

Plus:

• Stabil produktion.
• Kul variant av Pac-Man.
• Tamagon är söt.
• Djävulens röda speedos.

Minus:

• Endast tre labyrinter som upprepas i oändlighet.
• Saknas nämnvärd känsla av progression när man spelar.
• Lätt att tröttna innan man spelat sig till ett Game Over.