Leger vs. Assassin's Creed: Revelations (PlayStation 3)

Skulle jag lägga tid och energi på att ringa in varthän Revelations vacklar till den grad att jag faktiskt inte bryr mig om spelet så mycket som jag vill veta vad det har att säga mig skulle det möjligen vara i trakten av en snudd på total avsaknad av engagerande karaktärer.

Inledningen slår på rätt stort med runtklättrande på berg i bästa Tomb Raider-anda, allt efter att gammel-Ezio Auditore nästan dött efter att ha blivit nedknuffad från en avsats i syfte att dö, och kort därefter flänger han runt på marken släpandes i ett rep bakom en vagn och vill man nämna något ytterligare har han även stealth-svävat runt i luften med hjälp av en fallskärm.

Och det är något som återkommer, det bombastiska, via set piece-drivna grottor där man titt som tätt fråntas kontrollen över Ezio till förmån för effektfulla explosioner och häftiga vinklar.

Säga vad man säga vill om detta, finner det själv rätt fascinerande, men satt i en större helhet är det intensiva stunder som står i total minoritet med allt det klassiska Assassin's Creedandet man i detta skede spenderat timmar och åter timmar med i de tre föregående spelen (eller fler än så, om man nu vill räkna in de bärbara spelen som trots allt sägs vara kanon till serien).

Så man springer runt i Konstantinopel (som för övrigt får sägas vara seriens såhär långt tristaste stad) i jakt på nyklar till Altaïrs Ibn-La'Ahads gamla bibliotek, träffar en flicka som man börjar vurma för, och brottas på lite olika vis med tempelriddare som visar sig även de vara på jakt efter dessa nycklar.

Att man valt att väva samman Ezios berättelse med Altaïrs (man får uppleva hans minnen i interaktiv form i samband med varje funnen nyckel) samt samtida Desmonds är effektfullt och ger seriens första del klart mer djup. Och den musik som tonsätter alla upplevelser, sådär som Lorne Balfe och Jesper Kyd realiserat den, är magnifik på alla sätt och vis omän mer ambient och anonym än vad jag i vissa fall önskar att den skulle vara.

Vidare har gammel-Ezio försetts med en sorts kniv med krok som tillåter honom att glida längs rep uppsatta lite här och var i världen, klättra på väggar snabbare och interagera med fiender i strid på nya vis. Den är rätt tacksam, får parkourandet att kännas lite rappare än tidigare, men blir snabbt en så integrerad del av spelet att man glömmer bort att det är en nyhet.

Men sedan börjar det bli lite svårt att fortsätta hålla sig positiv.

Det är inte som att man inte försökt introducera än fler nyheter, men flertalet av dem (speciellt det otroligt trista bomb-producerandet med tillhörande försök att snickra ihop egna recept med inhandlade och funna ingredienser) känns antingen meningslösa eller som regelrätta försämringar av inslag som funkade bra som de var tidigare.

Fortfarande kan man köpa byggnader och minnesmärken. Rekrytera och träna upp nya lönnmörare för att senare placera dem i städer, skicka iväg dem på uppdrag eller ta hjälp av dem närhelst man så önskar i eller utanför strid. Renovera upp byggnader (affärer, banker, diverse tillhåll) och på så vis tjäna pengar, se sig få tillgång till mer och mer av stadens inkomster och ges möjlighet att köpa allt fler föremål.

Hur man är bär sig åt är det dock klart lägre frekvens på bankinsättningar som är att vänta då mer eller mindre allt man tar sig bortom att ränna runt i staden nollställer räkneverket så att man får vänta betydligt längre än, säg, tjugo minuter för att se högen med pengar på banken växa. Man har även drygat till det här med att nollställa sin grad av efterlysthet (det känns dessutom lättare än någonsin att bli allt mer uppmärksammad av fel skara av individer) vilket får Revelations att kännas som seriens såhär långt nästan trögaste spel att spela.

Yttrligare två nya inslag är Animus-ön som Desmond är mentalt strandad på inne i den digitala världen. Här får han i takt med att han hittar minnesfragment på annat håll tillgång till egna minnen att uppleva ur ett förstapersonsperspektiv där han tar sig fram genom att "bygga" vägen vidare med Tetris-liknande klossar. Konceptet i sig är intressant men genomförandet lämnar kanske en del att önska.

Avslutningsvis har man passat på att slänga in Tower Defence-sekvenser i Konstantinopel. Det är inte det att sekvenserna i sig är undermåliga, de känns bara lite malplacerade även om de egentligen håller sig rätt väl till den formula som utgör grunden till Revelations som upplevelse.

Med 64% på min sparfil valde jag att lägga ned mitt projekt. En absolut majoritet av tiden jag spenderat med spelet har gått till sidospår då handlingen känns lite som att den rusar fram snabbare än vad jag känner mig bekväm med.

Varenda scen som fångat mitt intresse känns som att den kontrats av mängder med oengagerade uppgifter att beta av i ett skyhögt tempo. Fann mig sakna karaktärer att känslomässigt knyta starka band till och hur fascinerande det än var att få se Altaïrs och Ezios berättelser nå någon form av slutstation (har dock ej kollat in den säckihopknytande kortfilmen Embers ännu) var vägen dit mer av ett arbete än regelrätt underhållning.

Bombsnickeriet orkade jag inte bry mig i, det underhöll mig ej, och lönnmördaruppdragen (de menydrivna, inte de interaktiva) var lite för omfattande och tidskrävande i relation till den utdelning de erbjöd. Orkade ej heller köpa nämnvärt många byggnader i Konstantinopel då den ekonomiska utdelningen det gav över tid absolut inte matchade tiden det tog att fixa pengar till att köpa dem.

Fixade alla 100 minnesfragment från Animus, men upplevde ej samtliga av Desmonds minnen de gav tillgång till. Petade runt lite med de olika skråens (tjuvar, romer, legosoldater och lönnmörare) uppdrag (både de mer omfattande samt de Achievements-liknande varianterna), men lade snabbt ned det projektet då de varken underhöll nämnvärt eller gav nog med utdelning.

Glömde långa stunder (typ under 95% av speltiden) helt bort att jag hade möjlighet att glidflyga med fallskärmar men då det inte ofta fyllde någon direkt praktisk funktion var det kanske inte så underligt.

Sedan gjorde det verkligen inte gott att spelet kändes snudd på orimligt dåligt optimerat. Frekvent screen tearing och ofta helt sanslöst låg bilduppdatering samsades under samma tak som kollisonsdetektionmässiga buggar där karaktärer då och då fastande i väggar, tak och golv. Vid ett tillfälle slutade det till och med dyka upp fiender under en Tower Defence-sekvens så att den aldrig gick att slutföra.

Inget game breaking, visserligen, men knappast gynnsamt för helhetsintrycket.

Fyra omfattande spel släppta på fyra år varav Revelations ursprungligen skulle släppas under annat namn till 3DS kanske lett till ett rätt stressat arbetsklimat, jag vet inte. Men så utvecklades det parallellt med Assassin's Creed 3 som lyckades hålla sig borta från flertalet av de fällor Revelations fastnade i.

Lite för lite, lite för sent.

Ja.

Precis så.

Plus:

• Snyggt och välljudande.
• Altaïr, Ezio och Desmond.
• Rätt rapp parkour.
• Mäktig produktion.

Minus:

• Buggigt.
• Frekvent screen tearing och kass bilduppdatering.
• Rörig karta.
• Nedgraderade inslag (inkomster, efterlysningar och lönnmördaruppdrag).
• Bombskapande (tråkigt) och Tower Defence (maplacerat).