Mellan 2008 och 2011 fick sig Shin'en Multimedia, som jag upplevde det, ett medialt uppsving.
Orsaken tillskrev jag en rad produktioner släppta via Wii Ware, som trots att de aldrig fick ta mer än 40 MB i anspråk ibland gav sken av att vara fullskaliga spel släppta på skiva.
Plattformsrompen Jett Rocket, Wipeout-flirten Fast Racing League och zen-inducerande pusselspelet Art of Balance, exempelvis.
Nytt ville jag nog argumentera för att Art of Balance var ett bra exempel på hur man kunde nyttja wiimotens pekfunktionalitet på ett vettigt vis, men efter åtskilliga timmar tillsammans med denna senare hd-uppskalade version till Wii U är det senare konsols otympliga handkontroll med integrerad skärm som känns som det bättre alternativet.
Allt handlar om att lyfta upp block i olika former och stapla dem på varandra.
Lyckas man stapla samtliga på varandra och under några jobbiga sekunder slippa se ens konstruktion rasa samman så att något block nuddar det vatten de staplats ovanför är berörd nivå avklarad.
Att lyfta upp blocken med stylusen och placera dem där man finner lämpligt efter att ha roterat dem till önskat läge av åtta tillgängliga blir snabbt en intuitiv grej man gör utan att tänka på det, på ett vis jag aldrig kan dra mig till minnes ha upplevt med wiimote-alternativet.
Olikt pusselspel i stil med, säg, de man finner i Lolo-serien, är Art of Balance lättare att koppla samman med de där av tidsfördrivskaraktär att plocka upp närhelst så önskas; Smartphones, paddor och bärbara spelkonsoler att pilla med på tåget eller i väntan på bussen.
Det finns liksom ingen direkt svårighetsgradskurva att ta hänsyn till, även om pussel i någon av spelets åtta världars senare halva ofta är konceptuellt mer komplicerade än de i de första fyra världarna.
Varje värld representeras av en spelplan av block, där en majoritet består av vanliga bruna block vilka innehåller vanliga nivåer. Varianter är de brandgula och gröna block som innehåller någon form av speciella utmaningar, vilka kan röra sig om att bygga ett torn av en viss höjd eller under tidspress klara berörd nivå.
Ytterligare variation skapas genom varje världs specifika tema, som i ett fall handlar om block som kastar om gravitationen och ett annat block som går sönder om de kommer i kontakt med andra block av samma sort.
Ändå är det svårt att skaka av sig känslan av att det, progression till trots med världar som låses upp efterhand, aldrig blir till mer av en samling nivåer man betar av bara för att beta av dem... inte för att de var för sig erbjuder något nämnvärt unikt.
Och det är lite trist, för när man helt ur det blå plötsligt springer in i en vägg, totalt oförmögen att klara en viss nivå, och man som följd tvingas börja tänka utanför de ramar man annars känt sig så bekväm inom...
...då tänds lågor i pusselspelshjärtat som får det att slå lite extra hårt både på vägen mot en lösning och en bra stund efter att man funnit dito.
Art of Balance är en väldigt tillbakalutad produktion, uppenbart designad för att göra spelaren avslappnad. Musiken rör sig i trakten av muzak, i nåon underlig Scritti Politti-tappning, och en liten grön växt eller en lampa som lyser upp platsen på vilken pusslen löses på är ungefär vad som väntar.
Det låter bra, är trevligt att vila ögonen på och den fysikmotor som allting vilar på känns i de flesta fall trovärdig även om den ibland kan spåra ur fullständigt med resultat av slag roliga klipp på YouTube.
En vanlig kampanj kompletteras med ett Endurance-läge och flerspelarmöjligheter, rankinglistor online och där i bakgrunden finns ständigt en liten och i ärlighetens namn rätt menlös lista med achievements att bocka av.
Proffsigt, som väntat från Shin'en i detta skede, men aningen själlöst och lite mer välpolerad yta än genuint genomtänkt innehåll.
Säg, ett trevligt men inte nämnvärt engagerande tidsfördriv samt en fullt godkänd hd-uppdatering med en del nytt innehåll som Wii Ware-versionen saknar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar