1991 var Streets of Rage mer av ett fenomen än ett blivande tidlöst exempel på bra design.
80-talet hade börjat fasas ut och ge rum åt det ännu rätt ospecifika 90-talet, så det var möjligen allt annat än en slump att Yuzo Koshiro experimenterade hejvilt med att ta klubbmusiken in i sammanhanget digital och interaktiv underhållning; Att sätta trender torde vara mer attraktivt än att följa dem, men det finns säkerligen en för världen tillgängliggjord sanning kring just detta att ta del av.
Spekulationer i all ära, liksom, men... och så vidare.
Jag har, min uppskattning till trots, dock svårt att greppa hur olika med dagens mått mätta rätt extrema stilgrepp letade sig ut till en bredare massa så som den gjorde under just 80-talet.
Men det råder ingenstans brist på exempel som kan understryka att så ändå blev fallet, och i detta avseende är Streets of Rage inte något undantag.
Streetig gängkultur och skrikiga hårfärger tacksamt förmedlade via begränsad hårdvara som lett till att färgbyten blev en mer tacksam designmässig grej än stor detaljmässig variation var en av de saker som fick Streets of Rage att stå med fötterna i de båda decennier och aldrig riktigt förmå ta steget fullt ut åt endera håll.
Av dylik anledning är denna 8-bitarstolkning av ett 16-bitarsoriginal rätt tacksam, då den utöver att få NES att framstå som allt mer hårdvarumässigt begränsad även tar udden av det där osäkra i att försöka förutstå framtiden, eller rentav definiera den, så som Mega Drive-versionen ger skev av att vilja göra.
Problemen ligger således inte i att Streets of Rage till Master System i sig skulle vara en dålig port, eller ett dåligt spel ståendes på sina egna två ben i en teknisk dåtid, utan att ett redan enformigt spel här tvingats bli än mer enformigt.
Visuellt sett är det något av en brygga mellan 8- och 16-bitar som levereras, där allt som skalats ned gjorts så på ett kärleksfullt vis där hårdvaran omfamnats istället för att ha utmanats till någon form av bristningsgräns.
Samtliga miljöer är intakta, omän aningen mindre detaljerade, och Koshiros kompositioner känns igen fast otvivelaktigt omtolkade för Master System där det blir melodierna och rytmerna som blir mer bärande än tekniken bakom musiken så som i uppföljande Streets of Rage 2 till Mega Drive.
Dock, av någon säkerligen fullt förklarlig anledning har musiken ett stort intresse i att om så bara för en bråkdels sekund stanna upp varenda gång fiender äntrar skärmen eller vissa ljudeffekter spelas upp.
Men det är ändå möjligt, mycket rentav, att man ser på Streets of Rage som det audiovisuellt fräschaste beat 'em up Master System har att erbjuda, och rent interaktionsmässigt är det inte nämnvärt mycket som felar.
Visst, att man har kapat bort möjligheten att spela två samtidigt är ett redigt nedköp då det för den ensamme spelaren lätt blir motivationssänkande enformigt att fighta sig genom timmen av mer eller mindre samma lika, men kontrollmässigt uppvisar Streets of Rage finess av rang med hänsyn till att denast ett åttariktat styrkors och två knappar finns att tillgå.
Och originalets tre valbara karaktärer, färdighetsmässiga färdigheter inkluderade, är intakta.
Man sparkar och slåss, hoppar och hoppsparkar. Griper tag i fiender, eller blir fastgripen, och gör volter över deras huvuden för att kort därefter slänga dem över ens egna huvud. Man kastar folk hit och dit, fördelaktigen ned från högt placerade utomhushissar eller rakt ned i sällsynt förekommande håligheter på marken. Man plockar upp föremål som man drämmer i huvudet på de man så önskar göra så på, och allt liksom sitter där det skall efter en stunds spelande.
Egentligen väldigt simpelt, men med det simpla kommer något effektivt och så speciellt då man relativt enkelt kan lära sig fienders små egenheter och bra sätt att tackla bossar på; Mycket handlar om att aldrig konfrontera någon rakt framifrån utan istället jobba på ett snett ifrån valfritt håll-aktigt vis.
Och det blir snabbt till ett måste att faktiskt behärska vad man sysslar med, om man nu skulle välja att gå Hard.
Dock, hur tacksamt allt flyter på går det inte att förneka enformigheten även om viss variation försöks introduceras efterhand.
Med endast två fiender på skärmen samtidigt, och då alltid av en och samma sort, förvandlas nivåernas utseende snabbt till kulisser för ett rätt generiskt fightingspel där man betar av samma typer av fiender om och om igen under loppet av ungefär en timme.
Visst byter fiender färg, och visst blir de allt svårare att tackla likväl som de börjar dra till med fulknep som att sätta sig på huk och bli osårbara, men när eftertexterna väl rullar är det aldrig tal om en dynamisk upplevelse att minnas.
Nivådesignen hade utan problem kunnat vara mer intressant än vad dess visuella aspekter förmår vara, och när några få hål, rullband och elektriska strålar väl introduceras känns de så isolerade att detta med en känsla av underutnyttjande inte går att skaka av sig.
Så.
Ironiskt nog blir Streets of Rage till Master System än mer av ett spel vars presentation vida överglänser den faktiska spelglädjen, mer så än det original det baserar sig på.
En tekniskt bedrift, och oerhört spelbar sådan, absolut.
Framförallt, mer självklart i det 80-tal hårdvaran det körs på är formad i, än Mega Drive-versionens trevande experimenterade med att hitta ett sätt att fånga det för sin tid ännu outforskade 90-talets kärna med hjälp av ettor och nollor.
Och för det måste jag nog ändå ge det, omän oooerhört trevande...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar