När Paper Monsters dök upp i App Store var det svårt att inte lägga märke till dess härliga visuella attityd, även om Paper Mario, Tearaway och något så eget som Kororinpa redan för den bredare massan påtalat det visuella konceptets charm.
Banalt, egentligen, i dess roll som programmeringskursens uppgift att skapa ett klassiskt plattformsspel, även om den slutliga produktionen vittnar om en process som pågått mycket längre än vad som i dylik kontext setts som möjligt.
Det är Super Mario Bros som kalkylerats, med fiender att hoppa på och rör att teleportera sig via. Att en aningen mer sentida hub via vilken man når spelets vanliga tillika hemliga nivåer tillkommit, det kunde egentligen kvitta.
Hundra knappar ihopsamlade senare står man ändå där med ett liv ytterligare tillgodo och allt känns ungefär precis som vanligt.
Att springa genom Paper Monsters, i Recut-version till Wii U, är emellertid en lika utmaningslös som kort resa vilken man med fördel förlänger via de tre gem och en guldknapp att finna på varje nivå.
Genom att utmana spelets hub, som i att bland annat se om till synes solida väggar egentligen är gjorda av luft, kan man hitta hemliga nivåer doppade i rosa.
Annat som varierar upplevelsen är slädåkande på snö, ubåtsekvenser och detta med att ibland förvandlas till en helikopterliknande kub.
På papper borde Paper Monsters förmå engagera mer än vad det gör, men dess totala brist på utmaning samt uppenbara skönhetsmissar i texturarbetet, kollisionsdetektionsmissar i nivådesignen och sköna låtar som inte loopar så mycket som börjar om när de tar slut får det att kännas oengagerat ihopslarvat på fronter där finslip inte torde ha tagit allt för mycket tid i anspråk.
Bossar som skulle kunna bjuda upp till halvsvettiga danser daltas förbi med några simpla knapptryck och kvar finns mest bara en känsla av att viljan att snickra ihop ett spel varit mycket större än att att vilja något speciellt med spelet man snickrar ihop.
Det kan vara så att Paper Monsters på de mobila enheter det en gång i tiden lanserades på fann ett klart större existensberättigande; Små doser av snyggt men simpelt plattformande, liksom, som knappt behövde vara mer än ett proof of concept för att attrahera.
Men i rollen av plattformsspel, på en konsol där plattformsspel, för att inte tala om engagerande diton, finns tillgängliga i ett överflöd, finns det faktiskt ingen som helst anlending att bry sig.
Paper Monster är inte skit, inte på något vis.
Bara... menlöst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar