Mieko Ishikawa och Yuzo Koshiro står skyldiga till mitt lite mer ingående spelmusiksintresse.
Jag minns ärligt talat inte längre exakt när det var, men Magic Engine, eller någon tidigare emulator, och internet i dess folkhemsmässiga linda som informationsspridande aktör visade mig vägen in i en fortsättning på det där spelet till Segas andra spelkonsol; Ett spel som fick mig att känna ett behov av att bli bättre på engelska och vrida upp volymen på teven lite mer än vad jag gjorde i vanliga fall när jag spelade.
En drös Japan-importer senare satt jag där med remakes av Ys-spel till Windows och festade på fester med vänner, dånandes Ys-musik i högtalarna, samtidigt som en nyfunnen vetskap, om hur otroligt långt före landet i öst var med detta att sälja spelmusik på kassett, vinyl och cd, fick mig att känna mig lite mindre underlig än vad lilla Sverige gjort gällande att jag var.
Menar, bara Ys 3 har i dagsläget sig minst åtta soundtrack dedikerade.
Passade även på att slänga iväg ett mail som möjligen Thomas Wiborgh svarade på gällande en felstavning av Ys i Super Play när Ys 6: The Ark of Napishtim lyftes fram.
Det var Master System-omslaget proklamerandes Y's som stod som bov i aktuellt drama.
Detaljer kan vara rätt fel här, så jävla bra minne har jag inte alltid.
Detta Ys: Book 1 and 2 är inte nödvändigtvis den samling förklädd som ett enda långt spel som på bästa tänkbara vis cementerar storheten i seriens första två stapplande steg.
Speciellt inte med hänsyn till mängder och åter mängder med senare versioner och remakes varav Ys 1 and 2 Chronicles som folk i dagsläget kan finna på, bland annat, Steam kanske är vad som känns som det främsta av val.
Dock står Ys: Book 1 and 2 som det möjligen charmigaste exemplet på steget från då till nu, med dess visuella attityd av åtta gånger åtta pixlar, omjuka scroll, oftast cd-baserade musik, röstskådespel, semi-animerade mellansekvenser av slag animé och maffiga omfattning tack vare sammanslagningen av två separata spel till ett enda långt dito.
Det här var extremt tidigt i att lanseras som ett spel till konsol fast på cd, och som sådant kommer det alltid att ha en relevant plats i spelhistorien.
Dock stannade serien av här efter att de tre första spelen nått de västerländska breddgraderna, och med det trendbrott som Wanderers from Ys begick när det vände upp och ned på något befintligt likt Zelda 2: The Adventure of Link gjorde, ja, då är det möjligen inte helt underligt.
Ys 4, i dess båda versioner (en till PC-Engine och en till SNES), Ys 5 (SNES) och länge även Ys 6 (Windows) höll sig i Japan och Japan endast.
Vi brydde oss inte så värst, här, förutom när Falcom Sound Team JDK kom på tal utan att egentligen få den respekt de förtjänade då de alltid hamnade i skuggan av mer här... kända... musikihopsnickrare.
De två första Ys-spelen är av naturen klassiska äventyrsspel sedda ur ett fågelperspektiv.
Egentligen inte helt olika The Legend of Zelda, men samtidigt väldigt mycket så. Klart mer linjära, möjligen för att på ett effektivare vis låta berättelsen som för allting framåt få mer utrymme och ett naturligare flyt, och med erfarenhetspoäng mer i linje med Zelda 2.
Brukar alltid fascineras, över hur spelens kompakthet med få platser att besöka och få karaktärer att interagera med skapar ett starkare band till dito.
Allt som händer och sker, alla man möter och de platser man utforskar får liksom ett eget liv långt bortom det utrymme de ges i upplevelsen.
Dessutom finns det en lekfullhet och effektiv råhet i att våga gå monotont satan för att sedan låta de små och kortlivade, men ständigt återkommande, trendbrotten bli så mycket mer effektiva.
Som när man efter en evighet av utforskande i en layoutmässigt komplicerad gruva, där man inte ser mer än den rödhåriga huvudkaraktärens absolut närmaste omgivning, plösligt snubblar rakt in i ett shackt man passerar via en smal bro.
Vidare finns det en fascinerande olikhet Ys och dess uppföljare emellan, där den uppföljande delen är mycket mer av en renodlad grottkravlare som har mycket mer gemensamt med föregångarens avslutande torn beståendes av tjugosex våningar än allt det övriga som erbjöds.
En av de där sakerna som får Ys att sticka ut mer från mängden än vad det redan gör tack vare dess helt galet mysiga och engagerande audiovisuella inramning är detta med att man engagerar sig i närstrid genom att springa in i de fiender man möter; Gärna inte rakt in i, utan helst från sidan eller positionerad lite i över- eller underkant av fienden.
Stridsupplägget ger Ys ett väldigt högt tempo, ytterligare förstärkt av menyvalet Fast, och eftersom man oftast slipper stanna upp för att arbeta fram lämpliga strategier för att tackla de fiender man möter och allt sker i realtid är det flyt som kan uppnås extremt involverande.
Visst kan man finna det nödvändigt att stanna och upp grinda, men att levla upp är något man gör i rask takt och det är inte svårt att hitta lämpliga ställen att nyttja för snabba cash tillika relevanta inköp av diverse.
Man kan väl säga att grindandet absolut är ett av de där inte fullt så inspirerade inslagen man tvingas konfrontera, men samtidigt snackar vi några minuter här och där till skillnad från samtida spels timslånga sessioner av pisstrista och evighetsaktiga turbaserade strider utspelandes på separata skärmar.
Något att rädas torde istället vara den omfattning och komplexitet vissa av de platser man besöker uppvisar.
En liten försmak får man i grottan och tornet i första Ys, men redan i uppföljarens inledande grotta är det lätt att irra bort sig fullständigt då man försöker navigera genom en uppsjö fristående utrymmen via mörka passager.
Väl framme vid ökända Salmon Shrine barkar komplexiteten iväg till för mig personligen ännu omatchade nivåer, med åtskilliga områden man springer genom på marknivå, uppe på tak och avsatser, inne i byggnader på flera våningar och senare även ned under mark i någon form av kloaksystem vilket man kan dränera vattnet i för att skapa ytterligare framkomlighet.
Menar, det är inte alls underligt om det blir att man spenderar mer än halva tiden man tillbringar med Ys 2 i någon av Solomon Shrines skrymslen och vrår och även om det är ett scenario som borde kunna få vemhelst att gå i taket av frustration och ge upp är det svårt att inte uppskatta kompromisslösheten man rimligen kunnat se komma på flera mils, eller åtminstone timmars, avstånd.
Ys: Book 1 and 2 må designmässigt vara fast i ett 80-tal där saker och ting inte alls var lika gästvänliga som de är idag. Samtidigt är spelbarheten och den inledande tillgängligheten knappast mer världsfrånvänd än, säg, senaste New Super Mario Bros.
När man dessutom får äran att springa runt och utforska, för att inte tala om springa in i fiender (och i viss mån attackera dem med magier i Ys 2, när man inte nyttjar dem till att förvandla sig till ett monster och strosa runt och föra dialoger med vad som annars hade varit fiender), till tonerna av det soundtrack Ishikawa och Koshiro snickrat ihop faller allt på något underligt vis på plats på vis det inte borde.
Alla de stunder av frustration som uppstått under min speltid är som bortblåsta samma sekund som eftertexterna rullar, och med resan bakom mig är det svårt att minnas annat än allt det där positiva.
Så känslan är intakt efter alla dessa år.
Ys: Book 1 and 2 är fortfarande en resa värd att göra, men det är mycket möjligt att man finner den mer spelhistoriskt intressant än vad spelens design är nämnvärt fulländad.
Personligen bryr jag mig föga vilket, eller om nostalgin i vissa avseenden spelar mig ett spratt.
Tillåter mig att älska oavsett.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar