Det förtar lite av poängen att ha ett hyllat soundtrack när musiken konstant dränks i ljudeffekterna för att egentligen endast få redigt spelrum när pausknappen använts, gör det inte?
Gate of Thunder vill verkligen vara häftigt med den studioproducerade och ofta elektroniskt dansanta rocken som närmar sig Ys-alster lika ofta som Castlevania-diton fast utan den där självklara känslan för melodier, rytmer och beats som sätter sig som klister på hjärnan.
Det låter visserligen väldigt bra, för det mesta (när man faktiskt hör musiken), men inte nödvändigtvis speciellt eget eller minnesvärt.
Som en produkt av det tidiga 90-talet är det dock svårt att tro att Gate of Thunder gjorde mycket annat än avtryck på de som tog del av det, vilket här i väst inte var jättevärst många.
Utöver den feta musiken möts man även av ett ovanligt omfattande intro, nivåer verkligen sprängfyllda med grafik, set pieces och fiender av allsköns slag.
Redan på första nivån konfronteras man av ett enormt flerskärmstäckande skepp med missilutmatande sektioner, svepande strålkastare och lastramper på vilka där huserar stridsinriktade konstruktioner att konfrontera.
Parallaxscrollande lager på lager med visualer representerandes bergskedjor, godståg, fabriksinsidor och hissar med missilkonstruktioner och projektilsprutande robotar. Stora öppningar i tak och golv spyr ut lava, sammanlänkade kroppar av metall formar långa rymdmaskar och vapenarsenalen uppgraderas i steg om två och går från rätt mesig till brutal snabbare än man är van i sammanhanget.
Tre uppsättningar vapen finns att tillgå, samt klassiska missiler. Har man uppgraderat ett vapen till max och plockar upp ännu en uppgradering dedikerad dito sveper en allförstörande våg av energi över skärmen. Två hjälpande satelliter svävar ovanför och under ens skepp, möjliga att rikta framåt eller bakåt beroende på vad som kan tänkas lämpa sig bäst för stunden.
Gate of Thunder är på alla tekniska sätt och vis ett Shadow of the Beast för PC-Engine, fast med den stora skillnaden att det finns en speldesign där under den läckra ytan som faktiskt håller tätt från början till slut.
Dock, trots alla häftigheter man möts av längs vägen har vissa av spelets nivåer en tendens att gå monotona i dess känsla.
Som om de rullar på ett par minuter för länge.
Speciellt när man spelar på den vanliga svårighetsgraden som får allt att framstå som designat för någon som aldrig någonsin tidigare interagerat med ett shmup; Den låga utmaningen förtar spänningen allt mer för varje nytt försök att klara spelet.
Näst sista bossen utan att dö ett liv, på mitt andra försök.
Nej.
Istället för att leka runt på Normal går man istället Hard, eller Devil om man känner sig vågad, och blir glad över fler och klart mer agressiva fiender.
Först då blommar Gate of Thunder ut i mer omfattande skala rent spelupplevelsemässigt, och får mig att tänka på hur klart mer långlivade och ständigt aktuella andra audiovisuella resor kunnat te sig om de bara erbjudit högre svårighetsgrader; Super Castlevania 4 säger hej.
Det ligger inte en självklarhet av perfektion i produktionen, även om den tekniskt sett briljerar på de flesta håll och kanter.
Effektivt nyttjande av hårdvaran får det att framstå som att konsolen inte ens överväger att börja svettas då knappt någon noterbar slowdown överhuvudtaget går att finna, och med hänsyn till hur mycket som händer på skärmen både interaktionsmässigt och visuellt rent allmänt är det sanslöst imponerande.
Men visst kan det vara så att man över tid växer samman med själva upplevelsen och ser allt knuffas upp en nivå, men för det krävs det nog ett återkommande nötande av svårighetsgraden Devil som i bästa fall bevisar en gång för alla hur smart designade nivåerna, fiendeplaceringarna och välbalanserade vapnen faktiskt är på ett vis som tvingar fram aktivt växlande dem emellan.
För stunden nöjer jag mig dock med att lasra mig genom allt och alla på Hard och vid givna tillfällen vända på mina satelliter så de skjuter fiender anländandes bakifrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar