Leger vs. Framed (iPad)

Loveshacks Framed har ofta, och det under en längre period, fått fronta App Store som något värt att kolla in närmare.

Med dess hardboiled-sprugna film noir, presenterad på ett vis som för tankarna tillbaka till Éric Chahis Another World är det en artsy silhuettdriven historia som står som den stora attraktionen.

Lätt är det att attraheras av uttrycket, även om det inte känns riktigt så estetiskt träffsäkert som man hade kunnat önska, och mycket ligger i problemet med att bakgrunder känns konstruerade för att vara lite för avslöjande vad gäller pussels eventuella lösningar.

Framed hamnar i någon form av limbo mellan vad det vill vara och vad det faktiskt är, där en serie tycks spelas upp som en animerad film och man själv i klassisk laserdisc-baserad Dragon's Lair-anda med enkla knapptryck skall ändra utgången av det som annars går käpprätt åt helvete på skärmen.

Knapptryck har dock ersatts med möjligheten att möblera om bland serierutorna, åtminstone de som tillåts möbleras om, och på så vis få allt att spelas ut på alternativa vis.

Inledningsvis är Framed fascinerande, och vittnar om tacksamt avant garde i dess hybrida framtoning.

Animationerna känns läckert mjuka och realistiska, musiken helt rätt för sammanhanget då den med små stereotypa medel fångar den känsla spelet vill förmedla med dess atmosfär och konceptuellt tycks allt vila på något som mycket väl kan bära det hela i mål.

Men det dröjer tyvärr inte längre innan dess pussel går från smart invävda i handlingen, på ett vis som får dem att kännas naturligt integrerade i den film som spelas upp framför ens ögon, till att slänga fram pussel efter pussel efter pussel där det viktigaste är att försöka förstå hur spelet vill att man skall tolka det man ser i serierutorna och genom det få den karaktär man bevittnar att hamna där man önskar.
 

Om det låter svårbegripligt, låt oss ta trappor och dörrar som ett exempel. Varje trappa och varje dörr karaktären stöter på används, oavsett de leder uppåt eller nedåt, till något bra eller dåligt.

Försök efter försök efter försök krävs därför, för att sakta men säkert lista ut exakt vilka regler som gäller i det sammanhang man befinner sig i. Det kan vara bakgrunder med vissa färger på väggar som länkar samman olika rutor och genom detta dikterar varifrån karaktären dyker upp när denne når berörd ruta.

Snabbt förvandlas Framed till den absolut sämsta sortens trial and error-session, med pussel lika hjärndöda som dess dynamiska men ofta ologiska logik man tvingas komma underfund med gång på gång på gång på gång.

Allt börjar liksom gå på tomgång, musiken slår över till att upplevas enformig och tjatig som fan, idéerna som inledningsvis kändes fräscha upprepas in absurdum och när spelet borde vara slut börjar det om, på sätt och vis, med en handlingsmässig tvist som känns lika obegriplig som den känns skohornad in i ett försök att få Framed framstå som smartare än vad det är.

Rasar samman, det är vad det gör, från en ansats smärtsamt mer attraherande än vad den resulterade i.

Och Framed, ja... det känns mest som ett av de största magplasken på länge, så till den grad att det gränsar till att störande få mig att undra huruvida dess ofta fantastiska källor för inspiration någonsin varit så imponerande som jag intalat mig.

Det är fan illa, om något.