- Har du sett den där nya videon med Erasure? Den är jätterolig!
Var ändå lite osäker på varför jag skulle säga något så dumt, speciellt när jag visste att det inte var speciellt roligt. Var snarare fascinerad, och ville dela min fascination med någon. Vänner, eller så. Egentligen utgick jag från att jag inte skulle få något gehör, rentav ses på med en sådan klassisk blick som säger mig någonting i stil med 'men, kom igen, hur kan du tycka det där är roligt... du tycker väl ändå inte det där är roligt, gör du det?'.
Men Andy Bell och Vince Clarke hade klätt ut sig till kvinnor. Killar som klätt ut sig till tjejer, liksom, och det fick man se på tv. Tyckte nog låten var rätt bra också, men efter att ha vuxit upp med ABBA-älskande systrar som spenderat timmar och åter timmar till att lyssna, själva sjunga och leva ABBA i min närhet... så var det kanske inte så underligt.
- Ok, nej, den kanske inte var så rolig ändå, men jag tyckte den var kul när jag fick se den. Var kanske trött, vet inte. Hade nog fel... förlåt?
Sedan kom den där jävla blicken. Klart det bara var jag som fascinerades. Killar som klädde ut sig till tjejer, vad var det för roligt med det? Är inte det lite sådär... bögigt?
Morsfars roades åtminstone, när de satt där med mig i Uppsala i vardagsrummet hemma hos några släktingar i samma stund som videon rullade igång, men så var de ju vuxna också.
Hela resan var lite smått absurd. En liten tripp in i någon form av overklighet, och händelser som kändes så utöver det vanliga att de för evigt etsat sig fast bland alla dessa minnen som man inte glömmer.
Dryga halvtimmen tidigare hade det regnat sniglar från himlen. Inte vilka sniglar som helst, utan någon form av mördarsniglar.
Fullständigt gigantiska var de, och var jag än vände mig där i lekparken kröp de runt. På gungor. På staket. På marken. Ville naturligtvis lyfta upp dem, för de hade sådana där klassiska skal som sniglar mest bara har i tecknade serier. Men enligt ett par ytterst snigelointresserade och mumlande päron, milt irriterade över att jag tvingade dem vänta in min förväntat övergående fascination, var de giftiga. Fick absolut inte röra dem.
Två av dem hade smält ihop. Det var som att de försökte förenas på ett sådant vis att de skulle förvandlas till en enda galet stor snigel. En mördarsnigel att mörda andra mördarsniglar.
Nej, nu räcker det.
En stunds muttrande senare stod jag där i hallen, fullständigt ointresserad av att vara social, och det var så jag hamnade framför tvn.
Har visserligen full förståelse för att de var rätt trötta. Att sitta i en varm bil en hel dag och tvingas stå ut med lilla jag konstant fipplandes med kassettdäcket kan troligen knäcka den bäste.
"GÖL! AJ VANNT TO MEJK JO SVETT! SVETT TILLIKAN SVETT NÅ MÅÅ! ÄND IFF JO KRY AJM GÅNNA PUSH SOM MÅÅ!"
Första rundorna roades åtminstone fader en aning.
'Den där borde heta 'Alalalalalalongkalsong, hoho', liksom.
Moder såg mest uppgiven ut. Två galningar i en och samma bil, och mitt i allt var hon åksjuk. Efter en sisådär 20-30 gånger blev tonen dock en annan, dessutom var jag rätt mycket i vägen när jag sträckte mig fram där mellan framsätena och petade in rewind-knappen med jämna mellanrum.
Sluta nu.
Men det gjorde jag inte. Fortsatte till dess att det roliga sedan länge övergått till att enbart vara irriterande. Gissningsvis blev jag sur där mitt i allt. Sura och humorlösa föräldrar. Ville ju bara ha kul. Göra bilresan lite roligare än att sitta och stirra ut genom ett fönster till leda.
Ack, ett så tacksamt barn man måste ha varit.
Mellanladningen skedde på någon camping någonstans i Sverige. Med en husvagn. Husvagnsemestrar var alltid aktuella, och eftersom jag nog inte direkt sågs på som gammal eller stabil nog att vara helt ensam hemma under åtskilliga veckor blev det oftast som det blev.
Inte direkt som att jag hade något val.
Visserligen hade jag inget emot att sova i en husvagn, men det var all den där andra tiden som var det stora problemet. Ville ju att all tid skulle handla om personlig underhållning. Vuxenunderhållning var inte riktigt min grej, så konsekvensen blev att jag gjorde mitt bästa för att roa mig själv när sådant kom på tal.
Det var då jag hittade en väldigt stor padda.
Vet inte exakt hur stor den var, eller om det var så att den kändes ovanligt stor som följd av att jag var väldigt liten. Men stor var den, det kunde min mor intyga.
Hann inte engagera mig nämnvärt i paddan innan det var dags att hoppa in i den offentliga duschen ett par meter bort. Återigen sur för att ha fått se underhållningen ryckas ur mina händer, men knappt hann jag börja klaga innan saker och ting tog en annan riktning.
Det small till under den lilla träplattan jag stod på där i duschen. Klev av den, lyfte upp den och noterade ännu en padda. Denna snäppet större än den föregående.
Hm.
Finns det en padda under min platta finns det nog paddor under de andra plattorna också. Lyfte på ännu en i den intilliggande duschen, men där var det tomt. Ytterligare en, och där låg en lite mindre padda.
Hm.
Men om jag springer över till duschrummet där morsan står?
Det var troligen inte så att de blev speciellt förskräckta, de som stod där inne. En liten pojke är nog rätt harmlös, och tänker nog inte så mycket på tuttar och muttor. Det var nog snarare det att jag vrålade till mor, att hon skulle kliva av plattan för att det fanns något under den, som ställde till det.
På något vänster lyckades jag lyfta på samtliga plattor innan jag fann mig utslängd med huvudet före, och i mina händer höll jag en så stor padda att jag inte trodde det var sant. De där gamla kärringarna må ha blivit hur äcklade som helst, och skrikit lite sådär som bara kvinnor gör, men jag var nöjd. Det var det viktiga.
- Kan det här vara den största paddan i Sverige? Hur kan vi ta reda på om det är det? Kan jag ha slagit någon form av rekord, som vi kan läsa om i tidningarna framöver?
Osäker på hur duktig jag var på att ta hand om den. Var däremot tvärsäker på att man behövde vattna den med jämna mellanrum, så det var precis vad jag gjorde där ute i förtältet under den stund jag kunde se på den som min.
- Går det inte att ha den som husdjur? Får jag inte ta med mig den hem? Varför inte? Ni tycker bara den är äcklig, det är därför ni säger sådär? Känn på den, den är inte äcklig!
Hur får man ett barn att agera lydigt?
Man ger dem det de vill ha.
Det var nog allt annat än en slump att jag spenderade resten av kvällen på campingen med att spela Super Mario World. Minns inte exakt hur paketet letade sig in i husvagnen, eller om jag ens på förhand visste att det väntade på mig, men där stod nu mitt nya Super Nintendo mitt framför mina ögon.
Skulle nog inte bli så jobbigt att leva vidare utan en padda som husdjur.
Dessutom är det nog hemskt mycket lättare att ge ens barn något de vill ha, om man själv har ett intresse i det man ger. Klart jag var medveten om det. Klart jag var.
Viktigast för mig den kvällen var att lyckas bevisa för kära mor att det minsann visst var så att ledmotivet från Super Mario Bros började spelas om man spenderade ett par minuter på kartan till Special World. Hon trodde jag ljög. Jag bevisade att jag inte ljög.
De där blickarna jag fick av mina vänner dryga veckan senare, för att ha försökt dölja en lite pinsam fascination bakom en lögn om utlovad underhållning, var inte svårare att avväpna än att ställa en simpel fråga.
- Skall vi spela lite Super Nintendo?
JAG, GUD
Det var inte så mycket att de sade något, utan snarare att de inte sade något.
Inbillar mig att det från en part flög en knytnäve in i axeln på annan part.
Detta efter att tystnaden vittnade om hakor nödvändiga att plocka upp från golvet.
Jag tror jag blev frustrerad över deras brist på kompetens. En självklarhet, var det, att använda kappan för att flyga över det där flera skärmar långa havet av lava trots att där just bredvid fanns en stor röd dörr att kliva in genom så man kunde slippa skiten.
Inte en nödvändighet, således.
Men en självklarhet.
Så jag bad att få låna handkontrollen en liten stund, som en av de där två höll i ståendes framför en demo-monter ämnad att få folk att hosta upp tusenlappar för en spelkonsol.
Imponerade.
Gick därifrån, därefter, väl medveten om vilket starkt intryck jag gjort.
2017-09-24
Problemet med Super Mario World skulle kunna vara att det spelats sönder, i den mån man nu kan göra något sådant.
Det finns egentligen inget annat Mario lika snortight när det kommer till presentation. Från första stund står det klart att det rör sig om något utöver det vanliga, något gällande hela vägen till sista stund.
Bara en sådan sak som att det genialiska soundtracket mer eller mindre består av en enda melodi, förmedlad i olika tempo och dränkt i varierade kompositioner. Ibland inte mer än kryddad med lite extra rytmer och ljud, som när man landar på Yoshis rygg.
Aldrig tidigare har färgerna varit lika odämpade och miljöerna målats upp med lika rena penseldrag; Allt vill liksom hoppa ut ur skärmen eller åtminstone klart och tydligt markera exakt vad det är man betraktar.
Vidare är kappan en av de någonsin bästa utstyrslar Mario iklätt sig, mycket för att den inte är självklar att behärska och för den oinvigde mest ökar på den luftburna tiden där den skicklige kan gå luftakrobatik mega.
Yoshi både var och är en klassiker i Mario-universumet och det är svårt att överskatta vikten av den snälla dinosaurien, och likt Koopas vandrar runt med olikfärgade skal gör Yoshis detsamma; Röda och eldspottande, blåa och flygande och gula och något.
Kartan och dess dynamiska attityd, annars gula nivåer markerade röda vittnandes om alternativa utgångar, kluriga spökhus och en genvägsuppmuntrande stjärnvärld banandes väg till den ökända specialvärlden med nivåer i några fall svårare än några andra spelet erbjuder.
I sann Nintendo-anda har nästan varje nivå en egen liten knorr som får den att bli tacksam att lägga på minnet utan att för den skull sticka ut från det grundläggande plattformandet som hela spelet vilar på.
Super Mario World plockar gammalt och väver det sömlöst samman med nytt och överraskar hela vägen i mål, så Bjarnebys försök att dra en logisk slutsats menandes på att den som inte gillar Super Mario World inte gillar tv-spel överhuvudtaget (eller liknande, påtalat för säkerhets skull) är egentligen inte speciellt långsökt.
Dock, efter inte mer än några nivåer spelade börjar det bli uppenbart att någonting inte riktigt är sådär som det brukar.
En långsamt autoscrollande underjordisk nivå huserar sida vid sida med något som utspelar sig under trögmanövrerat vatten. Man väntar, väntar och väntar lite till och framåt slutet av spelet väntar man kanske som mest när en nivå man måste spela minst två gånger för att finna dess båda utgångar är spelets trögspelade.
Väggar, golv och tak på ett ställe byter på ett annat ställe färg och vad som tidigare var berg skall nu föreställa is och en stund senare choklad eller algbeklädda ytor under vatten. Och om och om igen lyssnar man till den där melodin som till sist sitter så fastklistrad på hjärnans yta att den nästan får BAH BAH BAH från senare Mario att framstå som mer av en dålig repris än något sentida dumt beslut.
Super Mario World tar dess audiovisuella skrud på blodigt allvar, och dess känsla för äventyr för serien till helt nya höjer, men upprepar sig själv så mycket att det till slut slår knut på något det inte borde slå knut på där både inducerande av mättnadskänsla och tempo hamnar i en kategori av inte helt lyckat.
Lite som Limbo, där det artistiska uttrycket som följer ens spelbara silhuett spelet genom verkligen måste tilltala för att man inte skall tröttna längs vägen.
Och inte värst mycket som Super Mario Bros 3, som till skillnad från Super Mario World vågar spreta åt alla håll och kanter och tack vare detta framstå som både mer varierat, vågat och lekfullt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar