Att dessutom låta en medhjälpare kliva in på scenen gör det redan korta originalet som Spring Breeze baserar sig på till en resa som är över innan den börjat.
Och då har jag inte ens gått in närmare på hur delar av spelet helt och hållet kapats bort och således förvandlat vad som kunnat vara en charmig remake till en patetisk bagatell.
Kirby Super Star öppnar knappast starkt, om man inte låter sig imponeras av den 16-bitarsskrud det iklätt sig efter några år av svartvita plattformsäventyr som kompletterats av ett färgglatt dito till NES samt några sidospår som inte direkt satsat på att imponera på det grafiktekniska planet.
Om det är något som Kirby Super Star försöker understryka är det att det vill hylla allt Kirby, placera så mycket som möjligt under ett och samma tak, och resultatet av denna önskan tycks ha landat i relativt fria händer som format en skara mindre spelupplevelser som i bästa fall känns korta men kompletta men i sämsta fall som minispel inkluderade för att göra helhetsintrycket matigare.
Spring Breeze må vara en rätt sunkig nytolkning av Kirby's Dream Land, men redan i efterföljande Dyna Blade börjar det hända lite intressanta saker som att en liten världskarta med hemliga, dock få, sidospår ramar in resan fram till den otroligt snyggt presenterade slutstriden mot en gigantisk fågel av regnbågskaraktär.
När det inte känns lite osäkert på dess estetiska uttryck, som om tekniken och dess möjligheter gått före en tydlig artistisk vision, kan Kirby Super Star verkligen briljera visuellt och kännas lite som det där förverkligandet av allt det som de tidigare spelen ville förmedla men aldrig förmådde som följd av begränsningar i hårdvaran. Samtidigt har det lite väl lätt för att trilla in i en monoton känsla med miljöer som varken förmår inspirera eller kännas som annat än generiska.
Då är det istället variationen, åtminstone den eftersträvade, i de mindre spelens upplägg som lockar till fortsatt spelande. Efter klassiska plattformsrompen Dyna Blade trillar Kirby in i ett race mot Kung Dedede som lika delar handlar om ätande som om att komma i mål först.
Över loppet av några extremt få nivåer, där Kirby Super Star för första gången börjar visa tecken på att utmana, hinner en känsla av att det finns ett behov av trial and error infinna sig men precis när saker och ting hettar till på allvar så är det hela över och man går vidare till nästa utmaning: The Great Cave Offensive.
Plötsligt är det utforskande kombinerat med pussellösande där de färdigheter Kirby kan plocka på sig spelar en central roll.
The Great Cave Offensive är det närmaste ett Metroidvania Kirby Super Star kommer, men med en yta på tok för stor och pussel ibland lika otydliga som undangömda för att förmå engagera hela vägen från början till slut slår skattjakten i sinom tid över till Kirby Super Stars kanske segaste stund.
Synd, är det, då mättnadskänslan som väntar aldrig riktigt går att skaka av sig. Det spelar liksom ingen roll att efterföljande, och i sammanhanget storytunga, Revenge of Meta Knight samt avslutande Milkyway Wishes låter utmaningen nå rätt klassiska nivåer i plattformssammanhang.
Att låta Kirby behålla alla de förmågor han finner och ges möjlighet att växla mellan dessa närhelst så önskas, som i Milkyway Wishes, är intressant i teorin, men i praktiken inser man snabbt att en majoritet är rätt menlösa och mer av sandlådekaraktär motivationsmässigt.
Och det är väl lite så Kirby Super Star känns överlag, som en lekstuga som aldrig känns fokuserad nog för att nå några högre höjder sett till dess faktiska innehåll.
Istället förblir minnet av upplevelsen som en rätt lång och seg resa genom mestadels meningslösheter med några få undantag till scener svåra att skaka av sig.
När en bossfight visar sig urarta till ett rollspelsinferno är det omöjligt att inte vakna till och tvingas dra på smilbanden precis som regnbågsfärgade Dyna Blades iögonfallandehet tänder en skön låga av kärlek. Även den piprökande valen som tycks tro hen står i showens rampljus, några riktigt intensiva närstrider, otroligt svängiga Marshmallow Castle samt shmup-sekvensen som dyker upp som från ingenstans gör sköna avtryck.
Men det är mestadels små öar av relevans i ett stort hav av intressant teori som inte lyckas gå i närheten av lika intressant praktik, och kanske är det därför som allt avslutas med en inte alls lättsmält boss rush i The Arena, som för att ges en chans att piska skiten ur motståndet i bästa avreagerande anda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar