Leger vs. Gargoyle's Quest 2: The Demon Darkness (NES)

Att i Sverige släppa ett NES-spel 1993 var något av ett riskfyllt projekt, intalar jag mig själv.

Super Nintendo hade varit ute på marknaden ett helt år när Gargoyle's Quest 2: The Demon Darkness nådde oss, och även om det hölls klass på flertalet av berört års NES-spel hör flera av dem till den dyra skaran. Med största sannolikhet för att större delen av marknaden gått vidare och spelen inte sålde speciellt bra.

För mig personligen är det extremt få NES-spel från åren 93-95 jag spelade när de var nya. Trots att jag i ett lite senare skede var något av en samlare, och närmade mig 150 av de dryga 200 Sverige-släppta, var det överlag spel från dessa tre år som saknades i min samling. Dels för att de inte så frekvent var uppe till försäljning, och dels för att jag tyckte de började bli rätt dyra, då man fick betala några hundralappar för dem om man ville ha dem i bra skick.

Så jag spelade de flesta av dessa på... öh... annat vis.

Virtual Console är egentligen en rätt fantastisk tjänst.

Visst kan man diskutera prissättningen i en smärre evighet, men i just detta fall har jag lite svårt att se 50 kr för en licens som något värt att höja på ögonbrynen över.

Att gå original hade kostat satan, och att gå okommersiell emulering hade inte sett pengar landa i någons ficka och som följd inte bidragit nämnvärt till att stärka utgivarnas intresse i retrokommersen och alla dess kulturbevarande aspekter.

Det är Gargoyle's Quest till Game Boy det känns som de flesta minns.

Ett av konsolens tidiga plattformsäventyr som visade att man kunde förvänta sig mycket mer till den lilla svartvita bärbara än vad många andra samtida produktioner vittnade om.

I rollen av ett sidospår till Ghosts'n Goblins och dess Ghouls'n Ghostsiga uppföljare satte det den röda demonen Firebrand i centrum och lät honom se diverse olika färdigheter vakna till liv i kampen mot det onda onda.

Gargoyle's Quest 2 gör egentligen inte mycket alls för att evolvera konceptet, men väl färlägga det och presentera det på ett vis som får det att framstå som ett av de snyggare NES-spelen.

Dock hade Capcom i detta skede redan profilerat sig, sida vid sida av Konami, som ett av de där företagen som man kunde förvänta sig liknande klass av.

Med lite plattformssekvenser varvade med Dragon Quest-doftande runtstrosande i höga hastigheter på en övervärld, i byar samt grottor framstår Gargoyle's Quest-spelen än idag som unika. Mycket tack vare dess säregna audiovisuella uttryck likväl som Firebrands förmåga att flyga allt längre sträckor i takt med att hans färdigheter expanderas.

Egentligen är det en väldigt linjär resa, presenterad på ett semi-linjärt vis, där mindre utflykter kan göras även om vägen mot målet är rätt rakt.

All form av backtracking hålls på ett minimum genom att aldrig ge Firebrand nya förmågor innan han behöver dem, så detta med att behöva lägga till synes onåbara platser på minnet är inget man behöver bry sig om.

Skulle säga att det är ett rätt tacksamt upplägg, då tyngdpunkten som följd tillåts vila på de lika utmanande som finurliga plattformssekvenserna, som tack vare Firebrands möjlighet att flyga, klänga på väggar, bygga plattformar i luften samt bädda in spikigt dödliga väggar med klängbart klegg är varierade och underhållande från början till slut.

Det är först och främst som äventyrrspel betraktat som Gargoyle's Quest 2 faller platt.

Den supersimpla handlingen uppburen av tattig dialog finns liksom bara där för att finnas där, och tillför egentligen inte mycket alls förutom att agera motivation till att behöva se, ur ett fågelperspektiv, Firebrand springa omkring och leta efter den trigger som öppnar upp nästa plattformssekvens.

Tankarna vandrar osökt till Star Tropics, som lider av liknande problematik, och i båda fall handlar det mer om att låta sig charmas av den 8-bitiga viljan att göra något mer än bara samma lika som alla andra.

Visst grundar de där inslagen som flirtar med rpg-spelen för en viss känsla, men få är gångerna jag ser någon som helst mening med att kolla in statusskärmen för att se vad för utrustning jag har eftersom att jag alltid har exakt vad som förväntas av mig där jag för tillfället befinner mig.

Utöver några lösryckta relevanta strider man kan snubbla in i, finns det inget behov av grinding annat än om man vill på Vials-jakt, då dessa ger möjlighet att köpa på sig extraliv för att slippa spela om vissa sekvenser om man skulle råka dö. Vilket man visserligen kan göra rätt ofta, speciellt på några av spelets mer hetsiga bossar, men det är ändå aldrig tal om den ökända 8-bitarserans förkärlek till att få folk att slita sitt hår i ren frustration.

Gargoyle's Quest 2: The Demon Darkness är i mångt och mycket en kul, kort och intensiv uppskalning av det koncept som det svartvita originalet till Game Boy presenterade.

Hade det släppts i ett tidigare skede hade det troligen setts på som en fullskalig klassiker, men nu blev så ej fallet och att återvända utan några nostalgiska känslor andra än kärleken till den audiovisuella inramning 8-bitarsspelen för sig med vittnar ärligt talat inte om ett mästerverk så mycket som ett riktigt bra och unikt NES-spel.