Leger vs. Wrecking Crew (NES)

Som ett av 16 spel släppta till NES under 1987, konsolens andra år på marknaden här i Sverige, var Wrecking Crew unikt.

Det var dock inte unikt i att vara unikt, då utbudet i detta skede inte hade börjat upprepa sig med varianter på redan presenterade koncept. Åtminstone inte om man satte just NES-utbudet i fokus, där man självklart kunde finna varianter på redan etablerade genrer som sportspel, enskärmsbaserade arkadupplevelser och så vidare.

Samtidigt är det svårt att hitta mycket alls som liknar Wrecking Crew, både då och nu, med dess underliga blandning av arkaddoftande små koncentrat till nivåer blandandes pussel, action och hopplöst (bokstavligt talat) plattformande; Utöver en arkadvariant vid namn Vs. Wrecking Crew samt en ROM-skrivande kommersiell maskin, Nintendo Power, som erbjöd en uppföljare till SNES, Wrecking Crew '98, är varumärket förpassat till musikaliska cameos i Smash Bros-serien och en rad återutgivningar av diverse slag.

Huvudsakligt är det att slå sönder alla de sönderslagbara dörrar, väggar och stegar en nivå innehåller för att klara den. Vissa väggar tål två slag, vissa tre, såvida man inte funnit en extremt väl undangömd hammare av guld som slår sönder allt sönderslagbart med ett enda slag samt ger Mario (och Luigi) möjligheten att med lite trixande sväva över hål på valfri våning och knuffa ned fiender till botten av nivån.

Wrecking Crew känns, för sin tid, rätt komplext sett till dess ansats; Bomber utplacerade lite här och var kan skapa kedjereaktioner av explosioner, allt det där man måste slå sönder kan om det slås sönder i en viss ordning uppenbara bokstäver som bildar namnet Mario och med det ett extraliv, pelare på vilka saker vilar kan förstöras och få sakerna som vilar ovanpå att falla ned en våning.

Rör det sig om en tunna som trillar ned kan man rentav fånga en fiende eller störiga och skäggprydde förmannen Spike i densamma. Eller sig själv, om man klantar sig.

Ingenting går på tid, men väl att tid spenderad på en nivå leder till uppenbarandet av en eldboll i utkanten av den våning man befinner sig på. Svepandes över skärmen måste den undvikas, antingen genom att förflytta sig till en annan nivå eller lyckas smita under den när den befinner sig i dess högsta position i den sinuskurva den följer.

Och så har vi dessa fiender, vilka förflyttar sig utifrån olika premisser.

Röda och lila skiftnycklar, som gör vad de kan för att i olika takt finna den kortaste vägen till spelaren, äggplantemän som planlöst springer åt ett specifikt håll och känner sig tvingade att klättra upp ett steg på varje stege de kommer i kontakt med samt redan nämnda Spike vars huvudsakliga syfte tycks vara att förstöra för Mario och Luigi genom att knuffa ned dem till botten eller slå sönder stegar nödvändiga att klättra upp för.

Ibland innehåller nivåer även dörrar vilka man kan öppna i hopp om att en fiende skall springa in i den och bli till en skugga av sitt farliga jag.

Wrecking Crew räds aldrig att utmana, och vissa av spelets 100 fritt valbara nivåer är hårslitande svåra utan att för den skull kännas hopplösa. Den unika kombination av pusslande, action samt timing som erbjuds ger gott om utrymme för att skapa sig olika strategier för att nå önskat mål och det är inte nödvändigtvis så att en lösning är bättre än en annan; Däri ligger en av spelets främsta styrkor.

En annan är att det så smärtfritt ringar in allt det där som Nintendo och NES kom att stå för under 80-talets andra halva här i Sverige. Både vad gäller det audiovisuella uttryck som de flesta spelen i den så kallade svarta serien och det redan påtalade unika i varje enskild titel släppt.

Så länge jag kan minnas har jag egentligen bara stört mig på en sak och en sak endast, och det är att tillgängliggörandet av samtliga nivåer redan på spelets titelskärm förtar lite av glädjen i att sucessivt ta sig fram i spelet på vägen mot det där definitiva målet med allt avklarat.

I just detta sammanhang löser jag det genom att tvinga mig själv att klara nivåerna i kronologisk ordning, men det optimala hade naturligtvis varit att kapa nivåvalsfunktionen och låta, exempelvis, varje bonusnivå som dyker upp efter fyra nivåer avklarade, avrundas med ett lösenord om man är först med att finna den undangömda peng som man slåss om i realtid med Spike.

För regelrätt poängjakt är det dock inte svårare än att dra igång spelet på valfri nivå och därefter hålla sig levande så länge som man förmår, och för att ytterligare förlänga spelets livslängd finns även en nivåeditor inkluderad, där man kan designa och spara upp till fyra nivåer (dock ej i spelets NES-version som saknar batteriminne).

Inte för att Wrecking Crew i dess originalversion inte räcker till, men det skulle verkligen inte skada om Nintendo fick för sig att återuppliva varumärket med en mer samtida produktion tillgängliggjord via, säg, e-Shop, för en billig slant.

Då kanske den där rätt svaga fulla potten hade kunnat förvandlas till en riktigt stark dito.