Det var rentav så illa att man trodde att detta skulle vara representativt för någon form av slutlig produkt, i fallet Fusion, och att låta Metroid gå 3D var ingenting som tycktes smeka större delen av den högljudda skaran tyckare medhårs.
Riktigt så illa som det tycktes komma att bli blev det dock aldrig, och det är mycket möjligt, troligt rentav, att mina farhågor gällande Metroid till 3DS är precis lika grundlösa. Men Other M gjorde tyvärr inte mycket för att grunda för en positiv känsla, då det i dagsläget är helt uppenbart att även en annars så klassmässigt högnivåserie som Metroid kan erbjuda rediga lågvattenmärken.
Vad gäller Fusion visade det sig vara ett spel för den mer handhållna generationen, i ordets båda uppenbara bemärkelser, och det är en av de saker jag alltid haft lite svårt för att acceptera.
Anledningen är troligen av handlingsmässig karaktär, då Fusion är seriens första ditodrivna spel med korta animerade mellansekvenser som under loppet av dess inledande minuter erbjuder mer text än vad samtliga tidigare spel i serien tillsammans erbjudit.
Borta är det fria utforskandet främst begränsat av miljöernas svårframkomlighet, ersatt av, bland annat, låsta dörrar inledningsvis öppnade först när Samus kompanjon, datorn som påminner henne om en viss död Adam hon tidigare jobbat under, tillåter dem att öppnas.
I en flirt till HAL 9000 är denna Adam-liknande dator i ett inledande skede uppenbart vänligt sinnad, men via effektiva dialogrutor med små mängder text blir det rätt snart uppenbart att saker och ting inte nödvändigtvis är så självklara som som de ger sken av att vara.
Fusion är i övrigt i mångt och mycket att klassiskt Metroid, med uppgraderingar att finna och kartor att utforska och backtracking framtvingad av de färdigheter som de undangömda uppgraderingarna erbjuder för att möjligheten att ta sig vidare skall infinna sig.
Nästan som små uppdrag, vardera placerade i en specifik sektion av en rymdstation där man simulerat en viss miljö med tillhörande ekosystem, betas av i ett för serien stört linjärt upplägg.
Vore det inte för att man, som om det vore en slump, snubblar in i små sidospår som får en att känna lika delar skam över att man avviker från uppdraget ifråga som man känner oro inför vad datorn skall ha att säga om det hela när man väl återvänder hade detta troligen inte fungerat för mig, men någonstans längs vägen när det blir uppenbart att ett ifrågasättande av vad fan det är som pågår tar Fusion en helt ny riktning som fullskaligt motiverar allt som varit fram till denna punkt.
Visst har jag fortfarande svårt att se det lätt köpbart att man till en början varje gång man vill återvända till något man lagt på minnet, som plötsligt kan tänkas vara nåbart, tvingas konfronteras med det faktum att det har blivit onåbart för att en dörr smält eller ett tak rasat in.
Som om man trott att handlingens tempo, och kontrollen över detsamma, skulle ta grav skada av att ge spelaren någon form av klassisk frihet att tala om.
Men det är ändå inte speciellt svårt att förlåta, rentav acceptera och uppskatta, när saker och ting börjar öppna upp sig, för att inte tala om hur få procent som presenteras när spelet väl är över för första gången åtminstone för mig (vi snackar liksom 55%), och allt känns sådär som Metroid oftast känns när det känns som bäst.
Fusion vågar vara utmanande, stundtals nästan frustrerande svårt.
Att dräpa en fiende innebär inte nödvändigtvis att den försvinner, men väl att man frigör ett x-virus som om det ej absorberas av Samus åter kan manifestera sig i en mer klassiskt fysisk form. Så utöver att skjuta fiender spenderas mycket tid till att absordera det man frigör från dem, för att återställa hälsa och missiler.
Bossarna som börjar rätt hanterbara går framåt slutet in i någon form av riktigt jävla kärnspelardoftande klass av utmaning, med den bokstavliga mardrömmen till boss som detta faktums främsta exempel.
Både fiender och bossar gör ordentligt med skada, och att ha rejält med hälsa tillgänglig innebär inte att man under mer pressade situationer inte kan dö inom loppet av ett par intensiva sekunder
När det blir dags för faktiska konfrontationer, när möjligheten att gömma sig bakom något mörkt hörn inte längre är en möjlighet, och man tvingas inse hur otroligt chanslös man är mot dubbelgångarens eldkraft och hetsiga önskan att se en död, går pulsen upp i tacksamt ohälsosamma nivåer.
Fusion har växt, och fortsätter att växa, som upplevelse och det har nog mycket att göra med att det vågar vara annorlunda, gå sin egen väg, och göra det med hedern i behåll lika mycket som det lyckas knyta ihop säcken till tonerna av allt det där som man någonstans kommit att förknippa med Metroid som serie: Både ljudligt och bildligt talat.
Om något skall kritiseras är det kontrollen, som av någon dum anledning är designad på ett vis som får Samus att onödigt lätt tappa moment i ett hopp om man får för sig att byta riktning mitt i.
Upp åker armen med vapnet och ned faller Samus mot marken i en direkt forcerad och nästan buggliknande framtoning, och mången är gångerna jag spottat och svurit över denna dumhet till dess att jag slutligen fick grepp om hur komma runt det hela utan att behöva tänka på det i tid och otid.
Men i övrigt?
Jag vet inte längre om det är Super, Fusion eller Zero Mission som är det självklara spelet i serien att tycka bäst om.
De är, trots dess initiala likheter, unika upplevelser som kompletterar varandra och tillsammans får Metroid som framstå som genrens, de actionbetonade plattformsäventyrens, absolut främsta representant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar