Från 1987 års Yume Kōjō: Doki Doki Panic till det lustigt titulerade Super Mario Advance har vägen inte varit spikrak. Steget från ett spel till ett helt annat, sett till vilket varumärke som stått fått agera skrud, var bara ett första steg av flera tagna.
1993, som en del i Super Mario All-Stars till SNES handlade det först och främst om en visuell uppdatering där de grafiktekniska möjligheterna Nintendos 16-bitare förde med sig var det främsta försäljningsargumentet för detta enskilda spel i samlingen.
1996 gick spelet online i episodbaserat format som BS Super Mario USA Power Challenge, med de ökända Satellaview-sändningarna i realtid dramatiserandes diverse, där saker och ting började te sig rätt annorlunda med både saker att samla på och poäng att jaga.
Det var 2001 när det var dags för Super Mario Advance, rätt givet släppt till Game Boy Advance, som den senaste versionen av Super Mario Bros 2 såg dagens ljus och då med än fler förändringar varav de flesta gör sig synliga inom loppet av några minuter.
Den inledande sekvensen av fallande utspelar sig på vad som ser ut att vara en ny plats, med en fiende som snabbt dyker upp av storleksordningen fyra gånger större än vad man är van vid. Efter att ha kastat en ur marken uppsliten grönsak på denna fiende lämnar den efter sig ett hjärta som fyller upp den tvåstegsskaliga hälsan till max, och kort därefter visar sig ett än större kreatur gömma sig under en stor plattform man ämnar använda som språngbräda till en dörr.
Samtidigt kan man notera fem tomma boxar upptill på skärmen, och så även en poängräknare; Som om Super Mario Bros med dess arkadigare rötter vill göra sig påmint när man blickar mot framtiden där procentjagande grundat i en collectathon-mentalitet visar sig bli något av en standard.
Stora röda mynt, hundra totalt och utspridda fem till antalet på varje nivå, är det till att jaga och med spelet väl avklarat ges man även möjlighet att i den alternativa verkligheten, som här tagit ett steg än längre bort från den silhuetta attityd den hade i originalversionen av Super Mario Bros än vad redan All-Stars-versionen gjorde, leta efter fyrtio Yoshi-ägg.
Att Yoshi blivit en del av ekvationen är gissningsvis en av de saker som kan tänkas motivera estetikbytet på insidan av de krukor man kan krypa in i, där man numera möts av akvarellskrikighet som om den vore plockad från Yoshi's Island; Något jag ej förstod under min första genomspelning men väl under min andra när jakten på Yoshi-ägg tog vid.
Utöver sporadiska stora fiender finner man även stora POW-block, den olustiga masken man blir jagad av när man plockat upp en nyckel tenderar arbeta på skärmen i djupled och när en boss för första gången skall reprisera sig själv kastas man rakt in i en strid med en stor Birdo-robot spottandes enorma ägg.
Inte för att det någonsin råder någon tvekan om vad det är för spel man spelar, men desto mer tid spenderad med Super Mario Advance desto mer känns det som något som inte endast polerats för att fungera i ett 2000-tal utan vars själ förvridits och förvrängts till något helt annat än vad de en gång var.
Inför varje bossfight möts man av ett spel som fryser ihop bara för att aktuell boss skall få vräka ur sig någon fånig kommentar som inte riktigt träffar rätt på något plan. Mario, Luigi, Toad och Prinsessan kvider, piper och skriker om vartannat när de hoppar, lyfter upp, eller plockar på sig, saker eller tar skada.
Och det är störande.
Jättestörande.
Vidare har jag oerhört svårt att skaka av mig känslan att jakten på de röda mynten aldrig når den grad av finess den borde, mycket för att nivåerna inte alls känns designade för att innehålla hemligheter av liknande slag. Nästan uteslutande hela spelet igenom ligger samtliga röda mynt fullt synliga eller placerade på givna avstickare, och utöver att förändra tempot då det känns hopplöst att låta bli att plocka på sig mynten när man ändå ser dem så banar själva konceptet väg för att man verkligen tvingas utforska varje nivås alla skrymslen och vrår, vilket såklart blir extra påtagligt när Yoshi-äggen kommer in i bilden.
Så frågan jag ställer mig är ifall Super Mario Advance inte tar det hela ett par steg för långt, och liksom dränerar spelet på all mystik och ersätter den med procent- och äggjagande. Vidare känns det inte längre som en enhetlig produkt, med grafiktekniska och spelmässiga inslag samt estetiska val av design som skär sig med varandra; Birdo-roboten, exempelvis, känns extremt malplacerad då den inte alls känns designad med hänsyn till spelets övriga bossar... varken vad gäller dess utseende eller dess rörelsemönster.
Men.
Det är trots ovanstående en resa värd att göra, åtminstone en gång, då Super Mario Bros 2 står på en så stabil grund att ett par snedsteg absolut inte förmår sänka upplevelsen ens till en nivå av bra snarare än mycket bra.
Och när man väl hundraprocentat, eller tröttnat på, den huvudsakliga kampanjen, ja, då kan man alltid ta ett par rundor i remaken av Mario Bros som är inkluderad i paketet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar