Creative Sparks som utgivare och Random Games tillika Easyware som något annat får inga nostalgiska klockor att ringa, även om förstnämnda företags även släppta River Rescue onekligen klingar bekant.
Men jag ger dem verkligen att fodralet till Slurpy spelar i en klass högre än vad jag väntat mig baserat på mina erfarenheter av spelet.
Om Slurpy följde med, piratkopierat, på någon diskett när jag fixade en begagnad diskettstation till Commodore 64 eller om jag fann det på något eget blandband, hos en vän eller annat logiskt alternativ är en sak som mitt minne inte riktigt kan svara på.
Kanske spelar det ingen roll.
Slurpy spelades rätt mycket, oavsett, även om känslan alltid var b-produktion som var roligare än vad den egentligen borde vara.
Därav att fodralet förvånade mig en aning.
Och så även spelet rent allmänt.
Visst stämmer det att produktionen känns lite skum, med kass scroll mellan skärmarna, objekt som tenderar gå osynliga om för många dito hamnar i rak horisontell linje med varandra och en estetisk design som är lika ful som den lyckats få Slurpy att framstå som en Slimey-aktig grej med en dammsugande penis till snabelmun.
Som slaknar när Slurpy dör eller vad han nu gör.
(Hon? Hen... (nej, kollat i detta nu och Slurpy är en han).)
En scen, låt oss kalla den för dödsscenen, vilken för tankarna till något avtändande scenario frambringandes sviktande erektion.
Det är i arkadhallen Slurpy har sina spelmässiga rötter, med skärm efter skärm efter skärm allt svårare att ta sig helskinnad genom.
Fyra valbara svårighetsgrader dikterar önskat tempo, och så kan man gå två spelare och turas om att suga.
De flesta av saker kan Slurpy suga upp, men inte samtliga. Vissa fiender och andra otrevligheter går ej att rucka på, och om något sugbart gått rött och därefter nått snabeln får man se till att spotta ut det fort som fan innan det når magen.
Det är så att ett knapptryck med något i Slurpys snabel får honom att spotta det ut. Om snabeln är tom vänder sig Slurpy istället om. Från vänster till höger eller tvärtom.
För att klara en nivå måste samtliga små kulor som huserar däri sugas upp.
Röda kulor får man avvakta med till dess att de skiftar i färg, blåa är neutrala och bruna man suger upp får Slurpy att gå gul och tåla en närkontakt med en fiende eller en uppsugning av något rött utan att dö (eller vad han nu gör när så sker).
Längst ned på skärmen huserar ägg i diverse färger, och om de kläcks får man någon typ av fiende att brottas med. De kan även dyka upp lite sporadiskt här och var i skärmens utkanter.
Fiender blir allt mer aggressiva, nivå efter nivå, och att ta sig längre än i trakten av nivå 20 på lägsta svårighetsgraden är ett rätt utmanande projekt. Dock ökar takten i vilken poängen trillar in, även den nivå efter nivå, så att hålla sig levande om så bara en ynka nivå ytterligare kan göra en sanslös skillnad för den slutliga poängen.
Kanske låter det lite komplicerat, allt detta.
Det är det inte.
Däremot är det så att Slurpy faktiskt är en lite djupare spelmässig upplevelse än vad det vid en första anblick ger sken av att vara, och det är såklart därför som det är så lätt att återkomma till det, år efter år efter år.
Således.
Slurpy bjuder upp till en jävla massa sugande.
Men det suger inte.
Eh.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar