Vill på inget sätt och vis skriva ned Danny Wallaces leverans; Thomas Was Alone hade utan Wallace varit oändligt mycket mindre intressant.
Experimenterandet med artificiell intelligens som gått ur spår på Artifical Life Solution, med digital självmedvetenhet som följd, presenteras på ett klassiskt brittiskt vis; Iskallt ironiskt.
Det är fullständigt omöjligt att inte gå varmt engagerad och mellan varven okontrollerat dra på smilbanden när Wallace i rollen av en berättarröst förmedlar tankar, känslor och annat av relevans som rör sig inom de orimligt mänskliga fyrsidiga former i olika färger som Thomas Was Alone kretsar kring.
Detsamma får sägas vara gällande i fallet David Housden, som med till synes små medel triggar stora känslor med hjälp av ett soundtrack som utan att ta ut svängarna nämnvärt lägger en ambient matta av värme och försiktiga melodier.
Pianoplinkande samsas med elektroniska blippanden och bloppanden samt svepande syntar. Ibland vandrar tankarna till Edge och dess popifierade chipmusik, ibland till Vangelis.
Det är bara det att jag efter en stund inte längre bryr mig om endera inslag.
Kunde lika gärna stänga av ljudet.
Någonstans vill jag tillskriva problematiken Mike Bithells eventuella oförmåga att ut i fingerspetsarna veta exakt vad det är han vill förmedla med Thomas Was Alone.
Problemet känns allt annat än bagatellartat då fascinerande inspiration hämtad från minimalismens Bauhaus likväl som Picasso-influerade Piet Mondrians kubiska verk snabbt går förlorad i en missad möjlighet till träffsäker popkonst... och detta när den generiska massproduktionen ironiskt nog slår undan fötterna på potentialen i densamma.
Likt dess centrala AI som löpt amok och gått självmedveten ger produktionen sken av att ha utvecklats utan något klart och tydligt mål, där kvantitet fått ta större utrymme än kvalitet varpå engagemanget jag som spelare känner redan halvvägs genom spelets 120 nivåer sedan länge tappat.
Någon nämnvärd avsaknad av dynamik är svår att lyfta fram, men svårighetsgraden är i de flesta fall så låg att det är resan som är mer relevant än utmaningen.
Men när resan inte förmår trollbinda, och utmaningen titt som tätt stegras, förvandlas halvsmarta pussel snabbt till långrandiga processer där det inte är lösningen som är svår att finna utan motivationen till att genomföra dito.
Thomas får snabbt sällskap av andra fyrsidiga former i diverse färger, med unika färdigheter och personligheter.
Någon hoppar högre.
Någon lägre.
Någon kan flyta på vatten och någon agerar studsmatta för de övriga.
Att växla mellan dessa blir snabbt en tradig historia, speciellt när allt fler samsas på en och samma nivå. När olika generationer av former presenteras, varav en i grunden är grå och varje enskild form otillskriven någon specifik egenskap, men via på nivåerna utspridda färgfält tillskrivningsbar, blir bristen på pusselmässig komplexitet snabb ett än större krux att ställa i uppenbar konflikt med det redan påtalat omständliga i att lösa pusslen ifråga.
Men.
Själva ansatsen, konceptet Thomas Was Alone bygger på och dess faktiska produktion, åtminstone här i denna Wii U-mässiga variant från 2014, är det absolut inget fel på.
Där finns absolut guldkorn till upplevelser här att få, som isolerade små öar i en större helhet som inte håller måttet.
För en klart mer givande resa in i den artificiella intelligensens fram- och baksidor har jag svårt att låta bli att rekommendera den snart 40 år gamla filmtolkningen av Philip K. Dicks Do Androids Dream of Electric Sheep?, även om den är allt annat än minimalistisk, härligt brittiskt ironisk eller ens interaktiv.
Långsökt röd tråd ovan, månne, men likt Bihell troligen ej hade hade ej heller jag någon klar och tydlig bild av var det jag för en stund sedan påbörjade skulle sluta.
Här, vet jag dock nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar