Leger vs. Adventures of Lolo (NES)

Det känns inte som att det fanns något direkt större intresse i att dela med sig av en helhet förr.

När man satt där och läste Nintendo Magasinet och dess tillhörande Power Player-bilaga var det som stod där i princip hela verkligheten. Om man inte hyrde spel på Pressbyrån eller Texaco som vågade Sega. Eller hade någon god vän som hade ett Master System eller någon Commodore-dator eller vadhelst annat man kunde spela på.

Allt kändes uppdelat, splittrat, och det rådde låtsaskrig i den spelmedia man läste.

Jag menar, att söka kunskap då som man gör idag funkade liksom inte. Internet har gjort allt oerhört tillgängligt på ett vis som skapat ett informationsflöde in i hjärnan större än vad den förmår att hantera.

Och det har ställt helt andra krav på de informationsförmedlare man tar del av. Även om det här med källkritik tycks vara något som blir allt mindre relevant.

Oavsett.

Inte hade jag en aning, att Adventures of Lolo, möjligen var ett försök att profilera Eggerland-serien till en potentiell marknad större än vad serien tidigare haft här i väst. Till den dåtida mest framgångsrika spelkonsolen, Nintendo Entertainment System.

Jag visste inte ens att det fanns Lolo-spel före Adventures of Lolo.

Ingen hade berättat det för mig.

Adventures of Lolo var något nytt, något hett, och inte det det egentligen var: En uppföljare till Eggerland Mystery, Eggerland 2, Eggerland: Revival of the Labyrinth samt Eggerland: Departure to Creation.

Ej heller hade jag en aning om att Eggerland Mystery, och eventuellt Eggerland 2, faktiskt hade letat sig till väst. Till MSX, den där datorn som fick sig en inte alls obetydlig skara japanska spel översatta och lanserade för en västerländsk publik på ett vis man inte såg i någon kvalitativ omfattning att tala om vad gäller de datorer vi annars var rätt bekanta med här.

Vad jag egentligen vill ha sagt med allt detta är att jag, under andra omständigheter, kunnat vara fullt medveten om detta när Adventures of Lolo lanserades här. Rentav betat mig genom de två första spelen i serien, på hårdvara jag till dags dato aldrig varit i interaktiv kontakt med annat än via emulering i en eller annan form.

Men så kom aldrig att bli fallet, och jag tänker mig att jag inte är speciellt unik i det avseendet.

Egentligen något av en Best of, för Eggerland-serien, innehåller Adventures of Lolo femtio nivåer handplockade från de tidigare spelen. Här i NES-tappning presenterade i aningen uppdaterad audiovisuell skrud och saftigt nedbantade vad gäller spelmässigt upplägg.

Från en stor labyrint med tillhörande karta, uppgraderingar, en nivåeditor och sådär, här vidare till ett linjärt och enskärmsbaserat upplägg.

Det sägs att svårighetsgraden är rätt nedtonad, dessutom, med större fokus på logiska och rätt rättframma pussel än de tidigare spelens ofta mer svårtacklade diton. Och med hänsyn till våra två västerländska uppföljare, som båda kan vara riktigt jävliga att ta sig genom, kan det tänkas att Adventures of Lolo var ämnat att agera mjukstart och inkörsport till serien när den nylanserades under annat namn.

Och det är något jag personligen har svårt att inte uppskatta.

Adventures of Lolo är en för sin tid ovanligt välbalanserad resa från rätt lätt till klart utmanande, och med väldigt simpla medel lyckas de enskärmsbaserade pusslen kännas som precis lagom svåra precis hela tiden.

Trots avsaknad av tidspress skapar den realtid allt utspelar sig i en angelägenhet i att hela tiden vara på sin vakt, då mobila fiender snabbt förflyttar sig från en harmlös punkt till en direkt dödlig dito samtidigt som man får vakta sina steg konstant då sneda varianter kan leda till att man hamnar i rak linje med något statiskt fanskap som innan man ens hinner blinka skjutit livet ur en.

Spelreglerna blir väldigt snabbt uppenbara, och smart pusseldesign i kombination med ett lättillgängligt koncept för spelande drar mig in och vägrar släppa taget innan jag någon ynka timme senare räddat rosa Lala och känner mig klart smart.

Varje nivå har ett visst antal hjärtan man skall plocka på sig.

När samtliga hjärtan har plockats upp vaknar eventuella tidigare sovande fiender upp och ställer till diverse oreda. I detta skede kan det handla om allt från att med hjälp av lådor, eller fiender man eggifierat, ha avskärmat det där farliga bortom möjlighet att komma i direktkontakt med Lolo, som är den blåa boll man kontrollerar.

I samma veva öppnas en kista upp, innehållandes en kristall som när man plockar upp den dels får alla fiender att gå upp i rök och dels öppnar upp vägen vidare till nästa nivå.

Äggifierade fiender kan utöver att tillfälligt skjutas bort från nivån, knuffas runt för att kläckas på nya platser eller få chans att agera flotte på vattendrag vars strömmar kan ta en till tidigare onåbara platser. Och fiender äggifieras genom att man skjuter dem med hjälp av projektiler vilka man kommer över om två till antalet via vissa av de hjärtan man plockar på sig.

Hjärtan kan även aktivera vissa specialförmågor Lolo tilldelats för en berörd nivå, där möjligheten att slå sönder stenblock eller placera ut en bro över vatten kan lyftas som exempel.

Allt är väldigt fyrkantigt och regelmässigt tydligt, och möjligheterna ofta så pass begränsade att de tvingar fram de där lite mer oväntade lösningarna, som dyker upp allt oftare framåt spelets andra halva, genom uteslutningsresonemang och behovet av att pröva de där sakerna man tidigare inte prövat för att det inte funnits någon anledning till att göra det.

En ständig känsla av progression är närvarande, mycket tack vare att spelets femtio nivåer är indelade i tio våningar med fem nivåer på varje. Det är lätt att plocka upp och närhelst lägga ifrån sig, likväl som det går utmärkt att sitta och spela en lite längre stund, och ens framfart säkras i ett lösenord.

Och i centrum av allt, där står en Bubble Bobble-doftande trallig historia till melodi som tonsätter samtliga av spelets femtio nivåer. Sådär otäckt käck tillika omöjlig att glömma bort när den väl satt sig på den plats den kommer att sitta på resten av livet... väntandes på att åter få väckas upp och bjuda upp till lika delar tacksam bekanthet som frustration över dess glättighet.

Naturligtvis kände jag mig tvungen att ringa upp min mor, som jag delat mååånga timmar Lolo-spelande med i mina yngre år, och spela upp spelets truddelutt för henne utan att förklara det hela mycket mer ingående än så.

Rätt omgående fattade hon galoppen.

Sedan kan man väl tycka vad man vill om att börja sin resa genom Eggerland-serien med en Best of-samling likt Adventures of Lolo. Men i just detta specifika fall måste det nog sägas att det möjligen inte går att få en bättre introduktion till all den utmaning, mycket mer komplicerad än såhär, som serien har att erbjuda för de som vill ha mer.