"Är det ett ollon där nere i cirkeln?"
Om det varit en isolerad reflektion hade jag inte brytt mig nämnvärt, men det här var trots allt den andra likartade frågan jag fått inom loppet av inte länge alls; Min egen ej inräknad.
För att vara ett spel hyllat för dess grafiska prestationer, och det skall sägas att de imponerar med parallaxscrollande bakgrunder, varierade miljöer och fiender och ett genomgående skönt flyt, är det inte helt visuellt tydligt i alla lägen.
Det symtomatiska för genren, Commodore 64 och den västerländska attityden överlag vad gäller speldesign i detta skede sträckte sig dock långt bortom det stora fokus som lades på titelskärmar, soundtrack och den kodade teknik som i allt högre utsträckning krämade ur hårdvaran sådant man aldrig trodde var möjligt.
Plattformsspel briljerade sällan med nivådesign, här i väst.
För sådant fick man vända sig till öst och, exempelvis, Nintendo.
Istället låg tyngdpunkten ofta på att maxiera tiden spenderad på varje enskild nivå antingen via behovet av att samla ett visst antal saker för att tillgängliggöra målet eller en labyrintaktig design.
Ibland en kombination av båda varianter, såklart.
Flimbo's Quest tillhör dock uteslutande den första kategorin, där samlandet är det centrala. En slumpmässig fiende av viss typ bär på en bokstav av flera som behövs för att ta sig vidare till nästa nivå.
En bokstav åt gången springer man runt och jagar på en vågrät nivå. Väl funnen levererar man berörd bokstav till någon gubbe som huserar bakom en dörr och där även håller butik.
Ett antal liv står mellan ett Game Over och framgång, precis som tiden tillgänglig för att utföra allt man behöver utföra.
Fiender kan tappa pengar som man även kan finna i bonusrum där de påplockade i en viss ordning ger en större summa än om de plockas på i valfri ordning.
Pengar kan i sin tur användas till att köpa några simpla tillfälliga som temporära uppgraderingar och föremål, exempelvis starkare projektiler med bättre räckvidd, mer tid eller bokstäver man inte pallar springa runt och jaga efter på nivån.
Tanken är otvivelaktigt att låta pengar, tid och bokstavsjakt samspela på ett balansaktigt vis för möjliggörande av strategiskt tänkande sprunget ur behovet av prioriteringar springandes genom spelets sju nivåer.
Tyvärr är det väl så att tristessen och känslan av enformighet i spelandet kickar in redan på den andra nivån; Varken miljö-, musik- eller fiendeombyten vill riktigt räcka till för att få upplevelsen att lyfta upp till en högre nivå av engagemanstriggande.
Varför Flimbo's Quest fått någon form av underlig kultstatus på håll har jag lite svårt att förstå, men dess presentation spelar onekligen i en klass för sig även om det av Johannes Bjerregaard och Reyn Ouwehand ihopsnickrade soundtracket inte riktigt lever upp till dess rykte mer än det är genuint bubblande glatt och trevligt.
En snygg yta gör dock inte ett bra spel.
Flimbo's Quest kanske inte är dåligt, men det är ej heller speciellt bra.
Mest av allt är det dock tråkigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar