Det går inte att ta miste på att Shadow of the Ninja är ett spel till NES.
Visst avslöjar musiken, ljudeffekterna och grafiken det omgående men det ligger något mer bakom. En känsla, en attityd. Månne, ett sätt att designa spel på formad i en kontext låst inom ramarna av en tidsera och bundet till specifik hårdvara.
Power Blade, Kabuki: Quantum Fighter, Ninja Gaiden 3 och Batman.
Liksom.
Shadow of the Ninja höjer sig dock över det genomsnittliga actionbetonade plattformsspelet till NES, något som gärna tillskrivs dess känsla för stil som redan dess första nivå vittnar om; Springandes på ett stort skepp guppandes upp och ned på vattnet samtidigt som regnet piskar som spön i backen är det lätt att få badass-känslor, speciellt den där sekunden när man inser att man kan hänga under plattformar och där klättra runt eller rentav slänga sig upp på dem.
Lätt att tro, är det, att tempot kommer vara högt för att spegla det Ninja Gaiden som uppenbart någonstans under utvecklingens gång funnits med där i bakgrunden som inspiration i en eller annan form, men istället tvingas tempot ned på rätt låga nivåer av anledningar som uteslutande har att göra med att hälsan annars nöts ned i rask takt till dess att man dör.
Som för att göra det lite extra jävligt återställs inte hälsan mellan nivåer.
Det krävs en hel del strategi för att ta sig fram, där ett svärd för närstrid och en piskliknande sak för att attackera fiender på viss distans är vapen man måste komma till insikt om när och var respektive lämpar sig bäst att nyttja.
Det går dock inte att växla mellan dem närhelst då man endast kan bära på ett åt gången, och finner dem gör man i lådor utplacerade lite här och var. I dessa lådor kan man även hitta specialvapen man endast kan nyttja ett visst antal gånger, bland annat en kaststjärna med hela skärmen som räckvidd.
Både svärdet och det piskliknande vapnet kan uppgraderas efterhand, men tar man för mycket skada tappar man uppgraderingen.
Vidare är piskan, låt oss kalla skiten för en piska, väldigt grinig med distansen till den fiende man vill åsamka skada; Står man för nära slår man förbi fienden och vissa markkrypande små kryp kommer man inte åt ens om man duckar framför dem innan man attackerar.
Det är väldigt lätt att hamna i frustrerande situationer innan man gått trial and error och lärt sig hur man bör tackla dito, och detta är framförallt gällande för nästan samtliga av spelets bossar.
Egentligen är den intialt höga utmaningen spelets största problem.
Det är inte så att det någonsin kommer upp i Ninja Gaiden-nivå, men till skillnad från åtminstone första Ninja Gaiden är antalet continues begränsat och antalet liv man har tillgodo på varje continue är ett och ett endast.
Shadow of the Ninja är således en nästan sanslöst framtung upplevelse, vars tuggmotstånd till en början är så stort att jag kan tänka mig att det är lätt att ge upp och gå vidare till något annat.
Sist jag försökte mig på spelet var det ungefär precis vad som hände.
Samtidigt är det mycket mer belönande än dess själsfrände Ninja Gaiden, då man väl på andra sidan av varje enskilt problem man stöter på känner sig så jävla duktig.
Ta den första större bossen, som exempel.
En stor jäkla tank skjutandes livsfarliga laserstrålar, dumpandes eldpelare sanslöst svåra att komma undan oskadd och en svag punkt vilken samma sekund som den blir attackerad sprayar iväg en uppsjö projektiler.
Skrämmande som fan, till synes helt hopplös.
Ett par försök senare fullt möjlig att med nöd och näppe sänka.
Dessutom sprudlar nivåerna av vad som nästan känns som tidiga set pieces, där man ena sekunden klänger runt på plattformar roterandes på enorma hjul för att nästa sekund försöka undvika överskärmensvepande väggar av energi.
Och precis när man tror sig ha fått grepp om en hoppsparkande jävel till boss, dyker hans fågel till kompanjon ned till honom och ingår äktenskap i en förvandlingsprocess resulterandes i ett grått, flygande och djälulsliknande kreatur man snabbt lär sig hata.
Det finns ett par inslag för många av ren och skär dumhet i faktisk speldesign, där något så underligt som att piskan piskad snett upp åt vänster har en längre räckvidd än när den piskas snett upp och höger, irriterande nivådesign som slår över till frustration snarare än bemästringslockande utmaning samt ett begränsat antal continues förtar en hel del av den spelglädje som finns där när man väl kommer under skinnet på den inledningsvis jobbigt svårtacklade upplevelsen.
Personligen fann jag det, dock, mer än värt att ge det lite tid för att nå allt det där som faktiskt erbjuds, och det kan tänkas att det tillgängliga co-op-läget kan attrahera både en och annan aspirerande ninja men det törs jag inte riktigt yttra mig kring då jag saknar någon att testa det med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar