Desto mer minimalistiskt något går, desto viktigare känns det att de få inslagen verkligen träffar rätt.
Att jobba fram ett helt spelkoncept i allt från presentation till interaktivt innehåll från något i linje med M.C. Eschers Day and Night, och andra av hans drömska verk, torde således inte vara en helt enkel sak att göra.
Det finns liksom ingenting komplicerat med Back to Bed.
Faktum är att det knappt krävs mer än en sammanfattning av dess innehåll för att få sagt i princip allt där behövs sägas.
Bob är en sömngående narkolepter vars undermedvetna fyrbente kreation Subob kontrolleras i Escherska landskap för att flytta runt föremål som leder Bob till den säng han bör ligga i.
Bob svänger alltid åt höger när han stöter emot något, och utöver att med Subob flytta runt äpplen för Bob att stöta emot och fiskar agerandes broar finns där egentligen inte mycket annat att göra.
Visst dyker det upp ett och annat hinder som, olikt ett eventuellt fall ut i ingenting från valfri kant som endast resulterar att Bob teleporteras tillbaka till hans rörelsemässiga utgångspunkt, tvingar fram ett Retry.
Men i övrigt så... nej, Back to Bed är väldigt innehållsmässigt fattigt, miljömässigt enahanda och vad gäller läcker interaktion mellan spelets drömska miljer och de pussel de erbjuder i princip aldrig imponerande.
60 nivåer, allt som allt, varav de 30 avslutande är repriser av de 30 inledande fast med ett krav att Bob längs vägen mot sin säng samlar på sig en, eller ett par, nycklar att låsa upp en dörr vilken sängen befinner sig bakom.
Då och då dyker det upp små stillbilder med tillhörande bildtexter som känns som halvhjärtade försök till att skapa en filosoferande ton.
Flera av de få nya inslag som presenteras under loppet av de 30 nivåer första halvan av spelet består av hinner aldrig bli mer än ett kort knappt minutlångt möte som inte lämnar något avtryck av något slag annat än att kännas underutnyttjat och orealiserat sett till dess potential.
Som en klocka till fiende, som efter att man placerat ett äpple i dess väg glatt vandrar ut för en kant för att falla ut i ingenting och aldrig ses igen.
Först under Back to Beds andra halva, den lite svårare reprisen av första halvan, börjar det ge mersmak. Inte för att pusslen i sig blir mer komplicerade (de är desamma), utan för att kraven ställda för att klara en nivå blir högre.
Men precis när det börjar närma sig ett knutslagande av hjärnans ledningar för synapser vars slutdestination är en faktisk lösning på ett problem så tar det slut.
Det är liksom aldrig dåligt, bara... för lite... för sent...
Kvar finns inte mycket mer än en känsla av Var det här allt?-karaktär likväl som ett konstaterande av att Twin Peaks spelat en lika stor roll som Escher under Back to Beds produktion.
Bob?
En semibaklängestalande röst presenterandes filosoferingar noterandes, bland annat, att äpplet är en hatt?
Såklart!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar