Leger vs. Mighty Switch Force 2 (Wii U)

Detta inlägg publicerades ursprungligen på Loading.se, 2017/07/08. 

Istället för att fortsätta spotta ur sig nytt koncept efter nytt koncept blev detta fjärde spel i Way Forwards Mighty-serie något av ett Bit Trip Runner 2; En direkt uppföljare nästan mer av en expansion än ett helt nytt spel.

Men där det första fick sig en fullskalig HD-uppdatering som tog den lågupplösta pixligheten från det bärbara formatet till en närmast The Brave and the Bold-doftande inramning, med DLC-nivåer inkluderade, förblev Mighty Switch Force 2 en spelmässigt lågupplöst och extremt SNES-aktig historia, snudd på Neo Geo-dito, som i vår tidsanda plikttroget blandade in det högupplösta via menyer, stillbilder och viss information vilandes över all den action som utspelade sig på skärmen.

Way Forward har dock sällan haft problem med det estetiska, och faktum är att Mighty Switch Force 2 gör sig bättre i dess pixlighet än vad Hyper Drive-versionen av föregångaren gör med dess visualer som fått någon form av mild släng av generiskhet över sig; Inte helt obekant för alla de som sett två lågupplösta dimensioner ritas om för de högre upplösningarna ett antal gånger.

Sedan gör såklart det högbepeämmiga soundtracket sitt till för att hetsa fram en känsla av urgency, det där ordet jag har lite svårt att översätta till svenska, vilket passar vår hjältinnas nya roll som brandkvinna efter en period som polisdito.

Även om det är lite avdankat 2000-tal, flirtandes med 90-talets loungigare dansmusik som elektroniskt målas upp med en discodoppad pensel, vågar glättiga melodier kliva in i förgrunden och nästan cringa fram en känsla av sex som föregångaren inte riktigt vågade omfamna till fullo.

Vägen till den där av någon hemmasnickrade filmsnutten, snudd på agerandes knullifierad musikvideo, var oväntat nog via ett av de första klipp som dök upp när jag sökte på Mighty Switch Force på YouTube; Där dock endast visades en väl utvald del ej nödvändig att censurera till skillnad från den på annat håll tillgängliga och klart mer grafiska varianten innehållandes en rytmiskt rörandes köttflöjt urvällandes vit vätska där framåt slutet.

Absolut inte förvånad att någon gått så långt, hur oskyldigt allt än, egentligen, framställdes för ett par år sedan. Biltvättande flickor, liksom, här faktiskt mer, låt oss säga propra, i de flesta sammanhang även om slutklämmen någonstans var tvungen att vara en snubbe discoylandes sig genom en låt såklart helt oskyldigt proklamerandes att det är relevant att Hose it Down.

Ett it utbytt till you säger väl egentligen det mesta som behöver sägas.

Hur omotiverat det hela än känns, är det här skött på ett snyggare vis än senast och så är även gällande i fallet spelets nivådesign.

Där jag senast hade grava problem med att hålla uppe intresset när nivåerna blev som mest långdragna och komplicerade håller de här från början till slut en tacksam längd och en pusselmässig variation som gör att man aldrig riktigt hinner tröttna.

16 nivåer av plattformande och pusslande, samt viss action när eld måste släckas och fiender besegras på ett eller annat vis med hjälp av den vattenstråle man kan spruta vid behov, eller de block som kan skjutas fram till förgrunden eller bakgrunden och tvinga allt framför dem att krossas mot skärmen i förstnämnda fall, räcker inte speciellt länge för en snabb genomspelning.

Men med tanke på hur mycket som hinner hända under denna snabba genomspelning är det egentligen inte ett problem, och vill man går det utmärkt att återvända till önskad nivå för att försöka klara den inom en viss tid eller finna den bäbis man eventuellt missat att sparka iväg till säkerhet vid senaste besök olikt de fem flickor man måste rädda för att överhuvudtaget kunna klara en nivå.

Utöver block man kan justera djupled på finns där även de man kan använda som katapulter i raka linjer till dess att något säger stopp. Andra block brinner konstant, förutom den korta stund de inte gör det efter att man dränkt dem i vatten. Det finns även block innehållandes passager för vatten, block som man kan få att komma ur synk med de övriga när man justerar nivåns blocks djupled samt lite andra varianter som man stöter på under spelets gång.

Det finns liksom ingen genialiskhet här i designen av pusslen, som får en att känna sig smart som satan när man löser något och dum när man inser hur styrd man egentligen är av den träffsäkra designen, men väl en hel uppsjö av pussel som man tvingas få en överblick över och därefter metodiskt tänka sig genom steg för steg på ett alldeles perfekt utmanande vis.

Föregångaren led av att få slut på idéer redan halvvägs, så att det rent innehållsmässigt var aningen matigare innehållsmässigt talade absolut ej till dess fördel.

I detta fall känner jag mig just precis mätt och belåten, och har egentligen ingenting överhuvudtaget att klaga på annat än att jag inte känner något direkt större intresse i att göra allt det där jag ej ännu gjort då det liksom inte tillför mig något annat än en känsla av mental kompletthet.

Tycker det är dags för mig att acceptera att det faktiskt är helt okej att ha kul så länge jag har kul och därefter gå vidare, och slutar jag här och nu med eftertexterna precis avklarade så är det precis vad jag haft.