Leger vs. Color Zen (Wii U)

Detta inlägg publicerades ursprungligen på Loading.se, 2017/07/13. 

Color Zen känns som ett mobilspel lyft över till Wii U, både vad gäller presentation och upplägg.

Möjligt att det är precis vad det är.

Det är pekskärmen som gör det, där man drar runt pulserande former av färger för att para ihop dem med vad man tror skall agera gynnsamt sett till det spelets, vad jag tror bör stämma, 460 nivåer begär för att man skall se dem som avklarade.

Skärm efter skärm efter skärm, inramad av en specifik färg som man måste fylla hela skärmen med.

Matchar man något rött med något rött fylls alla tillgängliga delar av skärmen med rött och alla eventuella röda objekt som ligger däri liksom drunknar i färgen och försvinner.

Riktigt så enkelt som att det man ser är vad man får är det dock inte, då nivåerna ibland jobbar i lager och låter saker ligga dolda till dess att man synliggör dem. Och ibland kan den färg man låter svepa över skärmen göra djupdykningar under vad som ser ut att vara ogenomträngligt.

Lätt är det inte, nödvändigtvis, att förstå exakt vad som gäller, varför det gäller och hur man skall tackla det. Speciellt inte när man genom att frigöra vissa objekt gör dem rörliga, för att sekunden senare se sig förbruka rörligheten hos något och göra det statiskt. Former av färger kan dessutom hålla andra rörliga objekt fångna, och färgen vit går att matcha med vilken färg som helst och få den att fylla skärmen där färgen svart istället raderar det den kommer i kontakt med.

Spelets nivåer är indelade i fyra olika kategorier, som samtliga är duktiga på att förmedla en känsla likväl som variera det grundläggande konceptet så pass mycket att det skapar en tacksam variation i ett annars rätt så statiskt sammanhang.

Reflexion är det läge som sticker ut möjligen mest, med dess spegling av de rörelser man gör med ett objekt i andra objekt på annan plats på skärmen, men även den nästan organiska, dropp- och blomformade attityden som läget Serenity för sig med är lätt att lägga märke till.

Color Zen känns lite som ett Art Style-alster från Nintendo, som i samtliga avseenden landar på rätt sida av den audiovisuella och konceptuella linjen mellan något som vill vara något bara för att vara det utan att förstå varför och något som är det som av naturen utan att göra en grej av det.

Det kan inte ens den loungiga och suggestivt ambienta ljudmattan rucka på, som smärtfritt försätter mig som spelare i exakt det transliknande och avslappnade tillstånd som krävs för att jag till fullo avslappnat skall kunna njuta av, men framförallt mentalt greppa, det som erbjuds.

Sedan när gubben passerar min lilla bubbla av fokus, och bevittnar vad som händer på skärmen, sker det där ovanliga när det frågas om det inte kan få prövas på att spela ett par nivåer.

Imponerande, minst sagt.