Leger vs. Kung Fu Rabbit (Wii U)

Detta inlägg publicerades ursprungligen på Loading.se, 2017/06/07.

Kung Fu Rabbit var ett av de första spel jag gav mig själv tillgång till via ett licensköp på e-Shop.

Redan då var jag medveten om att det var ett lågbudetalternativ till Super Meat Boy, och jag hade på känn att dess rötter i smartphone-träsket skulle vittna om en del problematik.

Man kan väl säga att jag hade rätt.

Kung Fu Rabbit tar inga genvägar till den optimala genvägen där det audiovisuella går ned på någon form av barskapsnivå sprungen ur en stabil grund.

En resa genom estetisk väl genomtänkta miljöer är fullständigt frånvarande och spelets olika världar, innehållandes 20 nivåer vardera, smälter snabbt samman till samma lika. De österländska tongångarna jobbar lika ambient som anonymt och mer än att lite försiktigt påpeka att det är ett Kung Fu-koncept allt vilar på verkar de inte ta några ansatser till att göra.

Som för att verkligen understryka hur otroligt lite energi som lagts på själva presentationen är menyerna man hoppar runt i ett enda virrvar av ologiska knapptryckningar för att nå dit man vill. Nivåerna är dessutom fullproppade med osynliga väggar, som den med minsta lilla intresse i att utforska möjligheterna att ta sig till lite underliga platser kommer utmana i tid och otid; I vissa fall med en belöning i form av ett utfallande från berörd nivå ut i evigheten.

Till och med progressionen kan fela, så att spelet hoppar över en nivå helt utan anledning vilket man noterar först när man hoppar ut till översiktsbilden över vilka nivåer man klarat.

Så, låt oss säga att det inte är här som Kung Fu Rabbits styrkor ligger.

De ligger istället i en skön kontroll där kollisionsdetektion och nivådesign verkligen samspelar av rang i en uppenbar strävan att skapa en utmaningsmässig balansakt som sträcker sig över loppet av 160 nivåer.

Inte för att spelet dess mobilrötter troget har något slut.

Man kan, om man vill, se på det som att spelets tre vanliga världar för en total om 60 nivåer är det huvudsakliga. Det är där man samlar morötter om tre vanliga och en speciell på varje nivå, till skillnad från de 20 bonusnivåer man låser upp vilka inte innehåller några samlarobjekt överhuvudtaget.

Att klara de 60 vanliga nivåerna låser dessutom upp en Hardcore-variant av samtliga nivåer, bonusvarianterna inräknade; Det finns liksom att göra för de som så önskar.

Något Super Meat Boy är dock Kung Fu Rabbit ej, hur mycket det än så önskar.

Dels är det betydligt mycket enklare, även om det kan frambringa stunder då man inte vill annat än att kasta handkontrollen in i väggen för att man inte lyckas få till det finlir som krävs. Dels är det på tok för återhållsamt vad gäller introducerandet av nya inslag längs vägen för att variera upplevelsen, även om det aldrig känns som att någonting stagnerar. Och, dels introducerar det en butik i vilken man kan köpa sig fördelar med de morötter man samlar på sig varav en är så gamebreaking vad gäller svårighetsgraden att man gör bäst i att hålla sig borta från den helt och hållet.

Fiender har i ett tidigt skede en central roll i de strategier man lägger upp för att tackla en nivå, då de endast går att attackera från det håll där de har en blå tillika känsligt punkt placerad. Vissa får man hoppa på, andra springa in i från sidan.

Det finns nivåer verkligen proppfyllda med fiender som via förutsägbara mönster rör sig i alla tänkbara riktningar, som utan ovan berört hjälpmedel är svåra som fan men med det är något man hoppar rakt igenom på någon sekund utan att ens hinna tänka tanken på att bli svettig.

Nu är det dock inte så att detta hjälpmedel förtar all utmaning, då projektiler och miljömässiga hinder alltid är farliga, men det hade inte skadat att förpassa det till någon form av upplåsningbar hemlighet eller göra det ofantligt mycket dyrare än vad det är.

För det är liksom svårt att hålla sig borta från det.

Diciplinerade människor behöver således inte bry sig.

Jag är dock inte diciplinerad.

Oavsett, Kung Fu Rabbit är verkligen ett praktexempel på hur ett spel med några inte nödvändigtvis stora justeringar skulle kunna gå från rätt bra till riktigt bra. Med en klart tightare presentation, kanske framförallt vad gäller det estetiska uttryck de olika platser man besöker har, dessa miljarder osynliga väggar längs nivåernas ytterkanter samt det anonyma soundtracket hade det nästan varit där.

Men nu stannar det här, som ett otight presenterat men oftast redigt underhållande tidsfördriv.