Leger vs. Shantae and the Pirate's Curse (Wii U)

Detta inlägg publicerades ursprungligen på Loading.se, 2017/12/30.

Shantae and the Pirate's Curse är nog ett av de absolut fegast designade Metroidvanias jag spelat de senaste åren; Ett krux av rang då det samtidigt briljerar med dess träffsäkra anspråkslöshet.

Jag visste det ej för någon vecka sedan, och som min första ingående bekantskap med serien är en ännu obesvarad fråga relevant: Om det är en bra eller dålig sak att jag valde att börja med denna tredje del.

Strömlinjeformningen tangerar en gräns av pinsamhet, men det med en medvetenhet som jag inte kan ge annat än ett godkännande trots att jag inte riktigt förmår förstå vad som skall få serien att sticka ut från mängden i detta skede.

Mycket i positiva ordalag vill man gärna tillskriva sådant som kan tänkas vila på bekanta axlar som grafiska husguden Nieborg och ofta sexigt levererande Kaufman, vars Rescue Girl måste gå till historien som en av de mest skamlöst porriga avrundningarna i spelsammanhang; Shantae må inte längre transformationsdansa sig till diverse kreatur med unika egenskaper då hon gått miste om något magiskt, men hon kan vicka på sina höfter till sensuella tongångar kompade av juckvänliga beats och vara allmänt för pojkar finstämt campy flickig tillsammans med sina fränder.

Det skall erkännas att jag har fruktansvärt svårt för Way Forwards attityd till allt vad sexighet heter, då den inte sällan saknar den självdistans som damer som Bayonetta uppvisar, och det är en av de saker som fullständigt frontalkrockar med allt det andra som Pirate's Curse representerar då intrycket är vuxna fjortispojkar som aldrig gått vidare från det sexuella uppvaknandet varpå de inte kan låta bli att fnissandes nämna rumpa och bröst i tid och otid utan känsla för lämplig kontext.

The Pirate's Curse är extremt handhållande och linjärt för att vara ett Metroidvania.

Istället för en stor öppen värld utspelar sig spelet på ett par öar vilka man betar av på mer klassiskt nivåbaserat vis.

Titt som tätt får man nya egenskaper vilka man kan använda på redan besökta platser för diverse olika resultat, men aldrig att det sker utan vetskap om ett ungefär gällande var man skall leta efter ditt och datt: Klart och tydligt står det hur många saker där är kvar att finna på varje ö och att fixa 100% blir därför mer till ett avbetande än ett utforskande.

I sig är det inte ett problem, såvida man inte vill se en livslängd bortom en aningen mer engagerad genomspelning än den där man rusar från början till slut, men det får spelet att placera sig klart närmare Monster World 4 än Wonder Boy 3: The Dragon's Trap (och det av betydligt fler anledningar än berörd, varav åtskilliga redan är framlyftna).

Linjäriteten och de långa raksträckorna jobbar dock tillsammans för att skapa ett rätt förflyttningsmässigt otacksamt klimat, där spelets senare föremålsuppsamlingsrundor och backtracking överlag lätt slår över till oengagerande transportsträckor för speltidsmässig utfyllnad.

Samtidigt motiverar vissa färdigheter tidigare nivåmässig banal design, som gör dem klart trevligare att traversera när man plötsligt kan dubbelhoppa, löpa satan och annat dylikt.

Shantae and the Pirate's Curse är uppenbart ett kärleksbarn i händerna på Way Forward, som om det vore den där projektmässiga värld som utvecklarna helst sysselsatt sig med mest hela tiden när licenshanterande och annat inte tvingats fram av motivationen inkomstbringande.

Det liksom skriker kvalité rakt igenom, hur ounikt det än är, och så simpla saker som den serieinterna meta-humor, vars träffsäkerhet ökar åtskilliga snäpp ifall man sedan tidigare är bekant med serien, som tar sig mycket utrymme i karaktärerna och deras fjärdeväggsraserande dialoger skapar ett väldigt varmt och ombonande klimat lätt att vilja stanna i de få timmar spelet tar i anspråk.

Och... visuellt en tacksam tour de force, med stora välplacerade pixlar bildandes färgglada miljöer och enorma bossar. Menyer, karaktärsporträtt och annat är dock av högupplöst variant men inte smaklöst i linje med Square Enix och dess sämre stunder utan snarare ett medvetet stilistiskt val.

Det är först med viss distans till upplevelsen, och en bekantskap stiftad med det föregående spelet Risky's Revenge, som det blir uppenbart att bristerna nog tar lite för mycket utrymme i anspråk för att motivera någon form av högre betyg; Ett faktum denna klart mer än jag tänkt mig negativa text understryker lite väl oundvikligt.

Väl mitt i att bli bländad av den rätt asläckra audiovisuella tripp The Pirate's Curse ändå är var det inte mycket alls som störde mig, men så var det ju också en upplevelse av slag jag verkligen var i behov av just där och då.

Jag menar.

Ta den för vad den är.

Min åsikt, det vill säga.