Detta inlägg publicerades ursprungligen på Loading.se, 2017/06/25.
Jag vet inte exakt vad det är, men något.
Från 80-talets Duck Tales som gick hem både som tecknad serie och tolkat som spel av Capcom, så till den grad att vi nu i månaderna får se serien återupplivas i en tid där The Moon fortfarande ses på som ett av de bästa musikaliska alster NES någonsin haft äran att trycka ur sig, vidare till Planes.
Det är en resa som inte är speciellt tacksam att göra.
Självklart växer man upp och prioriterar annorlunda i livet, och det är lätt hänt att man ser på det som varit genom ett filter av nostalgi som förvränger saker och ting till att vara av större relevans och högre kvalité än vad de någonsin egentligen har varit.
Och sedan försöker argumentera för sin sak inför en oförstående skara yngre av idag.
Men Planes saknar hjärta, hur jag än försöker förhålla mig neutral till de intryck som väller över mig.
Inte för att jag har sett den film som egentligen var tänkt som en budgetvariant till spin-off till Cars, men likafullt tog sig upp på biograferna trots att ett släpp för hemmabruk var den ursprungliga tanken, men varken eventuella röstskådespelare överlyfta från filmen eller det förvånansvärt matiga innehållet lyckas vittna om annat än kvantitet och varumärkesmjölkning där man hade önskat att kvalitet hade varit det centrala.
Det är klart, produktionen i sig är hyfsat stabil om man kan blunda för de uppenbart SD till HD-uppskalade stillbilderna agerandes laddningsskärmar, och de med hänsyn till det grafiktekniskt återhållsamma omotiverade bilduppdateringsproblemen som kommer som från ingenstans till och från.
Men prio har uppenbart legat på Wii-versionen snarare än dito till Wii U.
Utöver en kampanj kretsandes kring sju olika flygplan, vardera tillägnade fyra återberättade uppdrag, har man även tryckt in ytterligare tre spellägen som utspelar sig på de nio olika platser man besöker.
Ballongpoppande, regelrätta race med eller utan Mario Kart-doftande kraftuppare samt fri flygning med tillhörande pusselbitsjakt.
Planes är på inget sätt och vis försiktigt vad gäller dess variation, men riktigt ärligt gällande just denna aspekt är det kanske inte.
Kampanjens uppdrag är i teorin extremt varierade där man sprutmålar lador, går Crazy Taxi, använder avancerad teknik för att nyttja elektriciteten i åskmoln till att strömsätta hårdvara, hjälper små flygplan att gå luftburna för att sedan dela ut diplom som om man vore Paper Boy, skövlar bort snöhögar efter en lavin, jagar poäng för att få medaljer i platina samt, bland mycket annat, lattjar runt med allt detta i tacksam co-op.
I praktiken, dock, är exakt allt man gör att förflytta sig från en plats till en annan, ibland skjuta på saker och ibland göra detta under tidspress. Vilket, naturligtvis, får Planes att från en inledande timme gå från att imponera till att bli makalöst enformigt.
Där egentligen endast tre saker som driver mig till att fortsätta spela: Den behagliga kontrollen som gör det till något av en fröjd att nästan meditativt flyga runt bara för runtflygandets skull, all den hastighet som spelet lyckas simulera samt sparfilens procentjakt.
All form av utmaning är artificiell, som i att den enbart handlar om tålamod i de lägen där den inte skjuter i taket som följd av sämsta sortens gummibandsattityd påtaglig i de race man tävlar i.
Det spelar liksom ingen roll hur man spelar, bra eller dåligt, när det såvida inte något gått helt obegripligt snett alltid är den sista sekunden som är helt avgörande.
Medtävlande sitter som klistrade runt ens egna plan och precis när man når mål accelererar de så att de passerar en före in i det där som i bästa fall skall mynna ut i en platinamedalj, och där finns liksom ingen motivation till att ens försöka vinna när det tycks vara slumpen som avgör.
I andra sammanhang går det inte att misslyckas, överhuvudtaget, och tiden man orkar lägga på att finna alla de där sakerna som genererar poäng är således allt som är av betydelse för det resultat man nått när man väl låtit ett uppdrag gå avklarat.
Uppenbart är det att Planes är en produkt riktad direkt mot barn, och de föräldrar som vill spendera speltid med dito, och i en sådan kontext är det väl egentligen helt okej.
Men det finns liksom ingenting som hindrar ett dylikt spel från att engagera på en helt annan nivå, som lyfter det från det oengagerat generiska och oinspirerade vidare till en produkt sprungen ur kärlek till spelmediet lika mycket som ett faktiskt intresse i den licens som berört spel baserar sig på.
Som Duck Tales, exempelvis, även om det föga är någon form av mästerverk.
Och då är det, vill jag påstå, mycket mer än bara nostalgi som talar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar