Detta inlägg publicerades ursprungligen på Loading.se, 2015/05/07.
Jag känner ingen sorg över att Masahiro Sakurai lämnade HAL. Det är inte som att han inte längre bidrar med saker till mitt liv, eller Nintendo som företag eller de spelare som uppskattar hans verk i allmänhet.
I fallet Kirby har serien fungerat utmärkt utan hans inblandning, både då och nu.
Det sägs ofta att Kirby Super Star är höjdpunkten i serien, men jag håller inte med. Det är spretigt. Vill så mycket mer än vad det förmår. Kul och extremt lekfullt, men dess svackor tar liksom ned det på en nivå som känns lite som att det blir mer av en kuriositet än en nödvändighet. Ändå känns det på något vis rätt att rekommendera det till de som är intresserade i serien, då det liksom är lite av en gott och blandat-påse.
Kirby's Adventure till NES, det har sina poänger. Men det är också spretigt. Utan fokus. Oerhört dumt designade nivåer, där de förmågor som Kirby kan kopiera inte riktigt fyller den funktion de borde. Och det är så många nivåer man kan flyga rakt genom, utan att behöva fundera på det hela mer än så.
Dessutom är miljödesignen horribel. Följer ingen röd tråd. Känslan av progression saknas, hela vägen fram till slutet då svårighetsgraden faktiskt går upp en aning och nivåerna börjar följa en viss typ av stil.
Men, det absolut största problemet med Kirby's Adventure till NES är att det har så grava slowdowns att det stundtals blir ospelbart. Kontrollen funkar liksom inte, när responsen på knapptryck uteblir; Något som levt vidare hela vägen in i NES Remix 2.
Kirby's Dream Land tycker jag dock är och förblir lite av en klassiker. Kort, kompakt och svårt. Och väldigt direkt, helt utan någon färdighetskopieringsförmåga.
Kirby 64: The Crystal Shards anser jag ha fått mycket kritik som känts omotiverad (som i att folk inte riktigt har kunnat argumentera kring varför de inte gillar spelet). Finner färdighetskombinerandet spännande och visuellt lyfter det fram en sida av Nintendo 64 man fick se ack så sällan: Grafik som känns framställd med konsolens begränsningar i åtanke, till skillnad från alla dessa försök att göra mer än vad hårdvaran förmådde varpå det blev stillbildssessioner av allt... mer eller mindre (överdrift, okej?).
Kirby: Nightmare in Dream Land tog dess original till NES och förvandlade det till det spel det inte lyckades vara på första försöket.
Berg- och dalbanor, typ. Sakurais alster.
Lite som Kirby-spelen i stort, med eller utan Sakurai.
Kirby's Adventure Wii hade kunnat upprepa det där mer sunkiga från NES-spelet.
Varför?
För att det känns som att det är en direkt uppföljare. Så direkt att det känns lite som att tiden har stått stilla. Skalar man bort det mest svulstiga audiovisuella, och då kanske främst filmsekvenserna, hade Kirby's Adventure Wii utan problem ha släppts till SNES och där varit exakt samma spel.
Det gör dock inte det. Upprepar det där mer sunkiga från NES-spelet. Istället tar det dess bästa inslag och blandar dessa med nya som i nästan samtliga fall träffar löjligt rätt.
Visst går det att finna stunder då bilduppdateringen inte riktigt hänger med allt som händer på skärmen, men dessa tillfällen är få och inte av sådant slag att de inte påverkar spelbarheten i närheten av samma utsträckning som i Kirby's Adventure till NES.
Istället vill jag fokusera på några saker som gör att det här är en av de absolut mest givande och underhållande plattformsupplevelser jag haft de senaste åren.
Kanske börjar jag bli gammal, men jag drar mig på något oförklarligt vis allt mer till det där färgglada och lekfulla. Känner mig mätt och less på den uppsjö av mörka, blåorange-tonade och brungröna grötfester till plattformsspel, ofta i 2,5D, som marknaden vadar i nu i dagarna.
Det spelar liksom ingen roll om det rör sig om Trine, Giana Sisters, alla dessa miljoner silhuett-baserade varianter, remaken på Castle of Illusion eller uppföljaren till Max and the Magic Marker... jag har börjat avsky den visuella stilen. Sedan går dessa spel orimligt ofta i 30 bilder i sekunden. Kirby går i 60, oftast.
Tack, Nintendo.
Men, färggladhet.
Herren.
Visst kan vi prata om Mario-spelen, Yoshi's Woolly World och valfritt nyligt släppt Kirby. Och visst är det så att färger inte är exklusiva Nintendo.
Fast.
Nintendo har en tendens att göra detta med färger bra. Kirby's Adventure Wii är inget undantag. Och trots att dess färggladhet inte på något sätt och vis är unik är sättet den presenteras på definitivt det. Kirby's Adventure kan mycket väl vara det Kirby-spel som visuellt sett känns mest Kirby i hela serien. Det tar på något magiskt vis ungefär precis allt som serien stått för visuellt över åren och kokar ihop det till något så mycket Kirby att jag inte vet vad.
Kirby's Epic Yarn i all ära, det är fantastiskt vackert att titta på, men det betyder inte att något likt det Kirby's Adventure Wii erbjuder inte skulle kunna vara detsamma.
Vad gäller nivådesignen finns där en påtaglig känsla av "varje nivå skall kännas minnesvärd och unik på sitt eget lilla vis, även om den är ännu en i raden av nivåer som utspelar sig i miljö x eller y". Till skillnad från Super Mario 3D World, där "världar" inte har någon estetisk betydelse, spelar miljöer i hög grad roll här. De skapar en känsla av progression; Ännu en sak detta Wii-spel gör bättre än NES-spelet.
Kirby-spel brukar vara "lätta", enligt pöbeln.
Det här är också relativt lätt, men inte för lätt. Har dött flertalet gånger. Väldigt många flertalet gånger. Och när första rundan genom spelet är över möts man av ett "The End?". Frågetecknet symboliserar det faktum att spelet inte är mer slut än vad man vill att det skall vara. En ny runda, mycket svårare än den första, erbjuds. Ungefär som i första spelet till Game Boy. Jag har redan påbörjat denna svårare runda. Jag har redan hunnit dö. Det tog inte mycket mer än tio minuter.
Menar.
Har man spelat plattformsspel i snart trettio år är det rätt svårt att hitta utmanande spel inom genren. Såvida de inte spelas på ett helt nytt vis, som tar tid att lära sig. Eller är designade för att vara sanslöst svåra. Super Meat Boy säger hej.
Det finns saker att samla. Procent att jaga. Är svag för sådant. Här känns det meningsfullt, till skillnad från hur det känns i många andra fall. Att jaga procent lyfter fram den sköna nivådesignen och den tacksamt stegrande svårighetsgraden. Det får en att tänka till, utan att det innebär att man tvingas stanna upp och undra hur fan man skall bära sig åt för att uppnå önskat resultat.
Lite som den där andra dimensionen man kan nå. Den där man måste jobba mot tiden för att inte bli uppslukad av någonting som tycks äta upp dimensionen i en lite för hög takt. Det är stressigt att befinna sig där. Känns som att man ofta gör saker i absolut sista sekund. Det känns som att man presterar. Gör bra ifrån sig. Men skulle man börja detaljstudera det hela är det allt annat än utmanande, egentligen. Det erbjuder bara en väldigt bra illusion av att vara det. Adrenalinhöjande sådan, i vissa fall.
Vad mer?
Specialförmågor för Kirby att kopiera är oftast logiskt utplacerade. Ibland lite lömskt, så att man tvingas spela om en nivå för att man valde "fel" i ett tidigare skede. Ibland lite för logiskt, som för att inte våga utmana spelaren att tänka till en aning. Det är dock inget som stör. Det är kul att spela om nivåer, och allt annat än drygt. Och visst är det så att det saknas mängder av varianter som exempelvis Kirby 64 erbjöd, men här känns precis varenda specialförmåga relevant. Svårt att säga detsamma om specialförmågorna i Kirby 64, eller framförallt Kirby's Adventure till NES.
Om där finns något att klaga på, på denna front, skulle det vara de specialförmågor som är av gigantisk karaktär. De kan ta lite för länge att använda, ibland. Nästan så man drar sig för att använda dem, då man inte kan hoppa över den animation de dras med vid bruk.
Ett litet problem. Inte ett stort.
Lyckligtvis.
Dock.
Det är egentligen en ensam sak som gör detta spel så mycket roligare än många andra konkurrerande upplevelser; Det är kul att spela, oavsett vad. När det är utmanande? Kul! När det är en dans på rosor? Kul! När man möter en och samma boss i ännu en version, vilket man gör många gånger under spelets gång? Kul! När man börjar tänka på musiken och hur väl den smälter samman med allt det övriga audiovisuella? Mysigt!
Är så glad att det är först nu i dagarna som jag upptäcker detta spel. Att det var något jag inte hade bakom mig, utan att det är något jag i skrivandets stund befinner mig mitt i.
Det får mig att kunna understryka hur otroligt jävla fantastisk Wii är som spelkonsol. Hur jag gång efter gång, år efter år, fortsätter att ta mig an spel som verkar vilja klättra upp på min lista över spel som har en förmåga att ge mig upplevelser som känns givande. Som jag vill återvända till. Som jag, även om jag förstår inte alla uppskattar lika mycket, önskar andra kunde få upp ögonen för.
Om så bara i hopp om att de skall uppskatta dem lika mycket som jag.
Fast det spelar egentligen ingen roll.
Det viktigaste måste någonstans vara att folk hittar fram till digital och interaktiv underhållning som för dem känns lika givande som exempelvis detta gör för mig.
Sedan om det rör sig om Heartstone, The Last of Us, Batsugun, senaste FIFA eller Bubble Bobble.
Det kunde väl kvitta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar