Leger vs. Need for Speed: The Run (Wii)

Detta inlägg publicerades ursprungligen på Loading.se, 2017/08/09.

Med rätt många timmar spenderade tillsammans med fyra av de sex Need for Speed släppta till Wii börjar bilden klarna en aning.

Det är inte som att det rör sig om ambitionslösa skitversioner av dess högupplösta syskon, och hur glädjande det än borde vara är det samtidigt precis och exakt det som gör mig förbannad.

Kanske var det i och med streetiga Nitro, i realtid målandes miljöerna man körde genom i färger och mönster symboliserandes den stil och attityd man som förare förde sig med, som någon form av genomslag kom, men redan i konsollanseringsdebuterande Carbon lades grunden till vad som borde ha blivit en riktigt intressant skara spel.

Carbons fantastiska kontroll, inte alls olik den i Excite Truck, lyfte ett annars rätt sunkigt portjobb till oanade höjder; Bristande balansering av svårighetsgraden, den haltande bilduppdateringen och de personlighetsklyvda menyerna och dess menykontroller till trots.

Likt Carbon var fyllt till bredden av brister som hindrade det från att nå hela vägen fram förvandlades Nitro snabbt till en oengagerande sörja av repititiva uppdrag som aldrig tycktes vilja ta slut.

Hot Pursuit, som därefter följde, strippade bort i princip allt djup från dess högupplösta syskon och renodlade det arkadigare upplägget Nitro förde sig med bara för att någonstans längs vägen även råka dräpa dess identitet. Trots en extremt välbalanserad svårighetsgrad, nästan sällan skådad i liknande sammanhang, fanns där liksom ingenting utöver den som gav spelet en egen själ.

The Run kom att bli det sista i raden NfS till Wii. Eftersom året i detta skede var 2011 känns det nästan lite underligt att man trots att det uppenbart rör sig om en nedbantad produktion ändå lagt lite krut på att få spelet att stå på sina egna två ben som ett unikt komplement, eller alternativ, till den maffiga produktion som HD-konsolernas, och Windows, The Run för sig med.

Tankarna vandrar tillbaka till en kust till kust-era av Out Run, fast här helt utan någon form av vägval andra än de inom de kortare sträckor som raksträckan styckats upp i, inbäddad i en usel berättelse så camp, presenterad mellan varje delsträcka i form av en röstskådespelad serietidning, att det är omöjligt att värja sig från dess charmiga töntighet.

Med den omfattande resan, från Golden Gate-bron i San Fansisco till New York kommer det tacksamma i form av varierade miljöer; Skog, ökenlandskap, snöstormar, stadsmiljöer och breda vägar likväl som smala dito.

Lika varierat är soundtracket även om det känns ett par låtar för kort. Att frasen I'm Hanging on a Leash egentligen skulle visa sig vara en underligt uttalad Man on a Mission gör att jag kommer ha oerhört svårt att glömma låten i vilken så är fallet, och några remixade NfS-alster tillskrivna gammeltrans doppad i dubstep tillika klubbiga Basement Jaxx-doftande låtar om nattlivet sitter väl, i sammanhanget men absolut inte utanför, där de skall.

För att ytterligare skapa variation i körandet har man slängt in en hel rad med QTE-sekvenser och övriga set pieces vilka ibland fungerar rätt bra och ibland skär sig fullständigt med upplevelsen i stort.

Att kastas in i en sekvens där man måste väja för den trafik man passerar, med ett perspektiv- och kontrollmässigt byte, där det räcker med att nudda ett fordon för att krascha och förlora ett av tre tillgängliga liv på berörd sträcka, funkar liksom inte alls. Framförallt känns det omotiverat och ologiskt eftersom att man normalt sett tjänar satan på att köra in i andra bilar, få det att smälla ordentligt och se Takedown-texten dyka upp på skärmen och boost-mätaren fyllas.

Ej heller känns det speciellt underhållande när det dyker upp pilar på skärmen indikerandes åt vilka håll man skall trycka och i vilken ordning för att trigga en scriptad sekvens, som när man plötsligt skall hoppa över något som känns stort som grand canyon efter att ha insett att vägen man kör på tar slut.

Ett tryck fel eller oförmåga att hinna reagera i tid hivar inte sällan ut allt vad liv och fler försök ut genom fönstret, bara för att låta spelaren mötas av ett brutalt Game Over. Och i dess sämsta av stunder resulterar det i tröttsam trial and error slitandes skönt tempo och tacksam dynamik helt av vägen.

Som bäst är The Run, och dess huvudsakliga kampanj, främst när man får lägga all fokus på att köra i höga hastigheter, undvika att prejas av vägen av polisen eller under gummibandsliknande omständigheter jaga någon viss bil i vetskap om att man inte kommer kunna komma ikapp den före spelet låter en göra så.

Kampanjen är kort, 2-3 timmar på sin höjd, men det är en bra sak speciellt ställt i kontrast till Nitros omotiverat omfattande dito.

Där finns även ett Challenge-läge med 40 utmaningar att ta sig an, fördelade över fem extremt obalanserade svårighetsgrader och en lite för liten skara av olika typer av specifika saker att ta sig an.

Att jaga en viss hastighetstotal dikterad av de fartkameror man möter, att komma först i ett race, att hålla sig levande hela vägen in i mål och ett fåtal ytterligare varianter börjar snabbt upprepas lite gånger för många och tappa dess charm. Inte ens jakten på guldmedaljer eller allt det där man låser upp, som bilar och utseendemodifieringsmöjligheter lyckas hålla uppe intresset och så ej heller tanken på att pröva det flerspelarläge jag ej varit och petat på ännu.

The Run känns trots dess stabila produktion...

...vars kanske främsta styrkor ligger i de fräcka menyerna, vars estetik flyter in racen via dess introduktion, samt den sköna arkadiga fysiken, och känslan överlag, i körningen...

...ihåligt.

Något som speglas rätt bra av de kala miljöer man kör genom, som utan problem hade kunnat gå klart mer levande och detaljrika utan att för den skull rucka på någon form av påtaglig vision utvecklarna tycks ha haft om hur spelet skall upplevas; Det är sekvenserna när man kör ikapp ett tåg och hoppar in i en av dess vagnar samt snöovädret i den bergiga och ibland räckeslösa kurviga miljön på höga höjder man minns, inte den evighetslånga raksträckan ute i ödemarken.

The Run känns, precis som de övriga NfS-spelen jag spelat till Wii, konceptuellt intressant och med ett par riktigt robusta och attraktiva inslag som aldrig riktigt får en ärlig chans att blomma ut i en produktion som känns lika genomtänkt som den är genomarbetad.

Menar, inte ens spelets achievements-system känns som annat än ett sätt att förlänga speltiden då i princip samtliga handlar om sådant man oavsett man strävar efter det eller ej ackummulerar över tid. Köra si och så långt med en bil. Befinna sig i drift si eller så länge. Krascha si eller så många bilar. Få medalj på alla Challenges i en viss kategori.

Och det är det som gör mig förbannad.

Carbon hade med relativt små medel kunnat rusa upp till den absoluta toppen av racingspel till Wii, precis som Nitro hade kunnat vara ett mycket bättre spel om man bantat ned kampanjen och tänkt i termer av fokuserad kvalitet framför spretig och obalanserad kvantitet. Hot Pursuit hade kommit oerhört långt om det iklätts snygga och unika kläder och detta, The Run, hade mått extremt gott av Hot Pursuits balans vad gäller svårighetsgrad, Carbons kontrollsystem, Nitros känsla för detaljer samt ett kill your darlings-tänk när det kommer till de sämre av set pieces, QTE och menlösa achievements.

Det finns ju liksom där, redan.

Materialet till ett riktigt lyckat NfS-spel till Wii.

Något säger mig att varken ospelade Undercover eller Pro Street kommer visa sig vara det spelet.