Detta inlägg publicerades ursprungligen på Loading.se, 2011/03/01.
Att uppskatta Endless Ocean handlar om att kunna kompromissa.
Till och med utvecklarna, Arika, måste ha insett detta då de valde att kompromissa när de snickade ihop uppföljaren, Adventures of the Deep.
Sedan kan man naturligtvis kritisera den väg de valde att ta, eftersom det skedde på bekostnad av ett klart mer fritt upplägg, men någonstans får man väl anta att det först och främst handlade om att åtminstone få tillbaka de pengar de skulle komma att lägga på utvecklingen.
Menar, marknaden är inte speciellt lättköpt. Speciellt inte när det handlar om något så udda som en undervattenssimulering kryddad med lite gameplay.
Resultatet kom att bli aningen personlighetsklyvt.
Mer så i Adventures of the Deep än dess föregångare, men båda lider lite av samma typ av problematik.
Vad motiverar mig som spelare att simma runt i havet i långsamt tempo, timme ut och timme in?
Kan det tänkas vara den där boken som inledningsvis listar alla arter i form av skuggor, så att man redan i ett tidigt skede blir varse om omfattningen? Got to catch them all, ni vet?
Möjligheten att på ett ytterst simpelt vist kunna interagera med dessa varelser, få mer och mer info om dem, och betrakta dem i dess naturliga miljö... ensam, tillsammans med en vän eller någon spelkaraktär som är villig att betala för att få uppleva detsamma... via foton jag tar åt dem, eller via en guidad dykning?
Kanske rentav det där konstanta behovet att av utforska varenda liten del av kartan, om så bara för att man ständigt ser de outforskade ytorna krympa i omfattning?
Endless Ocean låter det som skall driva mig som spelare vara outtalat i stora drag. Adventures of the Deep trycker upp det i ansiktet på mig genom att i tid och otid dela ut belöningar för mödan. Dessutom har Arika klämt in en klart mer skrymmande handling där mitt i allt, fylld av klyschor och dåligt iscensatta actionsekvenser under vattenytan.
Det finns rätt mycket att kritisera, om man vill.
Personligen vill jag mest bara simma runt och upptäcka nya platser. Vissa av dem rätt neutrala. Vissa av dem så intressanta att de ger mig gåshud.
Att några av dem vid en första konfrontation skall handskas med som ett riktigt naivt palats i Zelda, det låtsas jag inte om. Äventyrs- och pusselaspekten är så sekundär allt det där andra att den lika gärna hade kunnat skrotas. Känns knappt ens halvhjärtat, mest skohornat in för att nå ut till en bredare skara spelare.
Till och med i designen ovan ytan kontra den under ytan blir det en frontalkrock.
Under ytan möts vi i båda spelen av vad som i mina ögon är bland det vackraste och mest visuellt imponerande jag sett på Wii. Någonsin. Det är inte så att man sitter och gapar över grafiktekniska landvinningar, men allt ser så löjligt bra ut ändå. Pingviner, maneter, småfiskar och valar levandes i varierad vegetation. Allt rör sig mjukt och fint och känns, hur uppenbart orealistiskt det än är, väldigt... realistiskt.
Ovan land vandrar man runt i en hyfsat smaklöst designad hubb (båt i första spelet, ö i andra), konverserandes med fula karaktärer som rör sig lika stelt som de är dåligt animerade. Skär sig fullständigt med det lite blötare alternativet. Får mig rentav att undra ifall det är samma människor som designat de båda 'världarna'.
Men låt oss skita i alla brister.
Låt oss istället fokusera på allt det positiva.
Exempelvis nöjet i att bara simma runt och ta sig för ungefär vadhelst man känner för. Njuta av det vackra. Känna hur magen drar ihop sig lite när man inser att man skall dyka rakt ned i det där till synes bottenlösa och becksvarta hålet.
Och när man gör det kanske ha lite av 'göra allt, en vacker dag skall jag ha gjort allt... hittat alla arter, fixat alla uppdrag, plockat upp alla intressanta föremål osv'-attityden där i bakhuvudet.
Då.
Ja, då.
Åh.
Då börjar tiden upphöra att existera, bristerna blir rätt irrelevanta och åtminstone min personliga uppskattning slår i taket.
Det är en häftig känsla.
Delvis för att Endless Ocan med tillhörande uppföljare är förhållandevis unika upplevelser, men även för att jag ser en potential i konceptet som i rätt händer (och definitivt i ett västerländskt storspelssammanhang) skulle kunna förvandlas till en nödvändighet för allt och alla.
En sömlös värld, exempelvis, där handlingen är gummibandsartad och formas av de val man gör längs vägen. Där välproducerad action blandas med utforskande utan att friheten inte tummas på i något givet läge (även om det sker i form av en illussion a lá Half-Life i regisserade sekvenser).
Ett 'riktigt' litet ekosystem som lever och frodas oavsett vad man som spelare gör, där spelaspekten perfekt smälter samman med simulationsaspekten och allt faller sig helt naturligt istället för personlighetsklyvt.
Tror spelhistoria skulle skrivas där och då.
För tillfället nöjer jag mig dock med råge med två av de bästa spelen av sitt slag, även om deras helhet är mindre imponerande än de viktigaste beståndsdelarna.
Endless Ocean
Endless Ocean 2: Adventures of the Deep
BONUS!
ORIGINALRECENSIONEN AV ENDLESS OCEAN 2 PÅ GAMEPLAYER.SE:
Detta inlägg publicerades ursprungligen på Loading.se, 2011/03/01.
Ibland är det förbannat svårt att veta ur vilken vinkel man skall angripa ett visst problem. När det gäller något så komplicerat som att försöka göra en rättvis bedömning av det klart udda Endless Ocean 2: Adventures of the Deep är det nästan att man vill kapitulera innan man ens gjort ett ärligt försök. Men så är livet, tyvärr och lyckligtvis, då man mellan varven ställs inför ofrånkomliga utmaningar man inte har en aning om hur man skall tackla. I de flesta fall tar man sig genom dem och oavsett slutresultat är man åtminstone erfarenheter rikare. Om något får det väl ses på som en form av tröst, av sporrande karaktär, i utmaningarnas inledande skede.
Med det filosferandet ur världen är det bara att konstatera att Arika nu på sitt fjärde försök (det första var 2001 års Everblue till Playstation 2) har börjat få kläm på detta med dykande på allvar. Aldrig tidigare har miljöerna målats upp så vackert. Aldrig förr har så många och detaljerade vattenlevande arter gått att detaljstudera och interagera med. Adventures of the Deep bokstavligt talat skriker ut utvecklarnas dedikation till att levera en solid och genomarbetad produkt, men precis som senast råder vissa frågetecken gällande exakt vad produkten vill vara.
Sett ur det perspektivet som vill få svar på frågan hur Adventures of the Deep står sig som det klassiska spel stundtals vill vara, där en resa från punkt a via punkt b vidare till den avslutande punkt c är det mest centrala, snubblar det redan innan det hunnit över startlinjen. Berättelsen som kretsar kring R&R Diving Service, den mytomspunna Song of Dragons (som sägs bringa olycka till alla som hör den) samt den där obligatoriska stora och eftertraktade skatten är en bagatell. Från början till slut. Karaktärsporträtten är genomgående av det stereotypa slaget, så givna att det är svårt att fatta något som helst tycke för dem under de få timmar det tar att jaga fatt på de där eftertraktade sluttexterna.
Samtidigt talar vi här om ett spel som rent innehållmässigt är så omfattande att det snart står klart att den berättelsemässiga röda tråden främst agerar att ge riktning och struktur till det långsamma, rogivande men ostrukturerade utforskandet som var det centrala i föregångaren. Där finns ingenting som hindrar spelaren från att när som helst avvika från den röda tråden och ta sig an något av spelets många sidouppdrag. Kartor skall sammanställas och säljas. Arter skall hittas, katalogiseras och vårdas om de är sjuka. Sjunkna föremål och speciella mynt skall samlas. Ett par enorma akvarium skall fyllas, likväl som en privat lekplats skall formas under vattenytan. Folk skall guidas runt och beställda foton skall fotas.
För att underlätta arbetet har R&R Diving Services en bas belägen på Nineball Island, och mest centralt på ön är ett skrivbord. På skrivbordet finns allt som behövs för att grotta ned sig i vadhelst. En radio för att ringa efter en allt i allo-person som inte endast identifierar och värdesätter föremål man hittat utan även säljer utrustning och annat, likväl som friserar den som vill bli friserad. En anteckningsbok där ingående dagsboksanteckningar och ständigt uppdaterad information om spelets många sidouppdrag går att finna. En encyklopedi över alla de kreatur man hittat åt, och så vidare. Med tanke på att det i princip inte går att göra en sak utan att möjligheterna till att göra ytterligare två andra öppnas upp är skrivbordet en ovärdelig hub att återvända till titt som tätt.
Och det är väl egentligen här som spelets största styrka ligger, i att det är så omfattande som det är samtidigt som det låter spelaren utforska innehållet utifrån principen om största möjliga frihet. Man spelar på sina egna villkor och vill man spendera ett par timmar på att nöta sig igenom den tattiga handlingen har man låst upp så många möjligheter till annat längs vägen att man utan problem kan spendera ytterligare tiotals timmar till annat klart mer intressant. Man dyker allt djupare och finner allt fler partners att dyka med, ofta med unika förmågor och det vare sig vi talar om delfiner eller människor.
Men Arika har problem. Bland annat med att måla upp en trovärdig värld ovan vatten, att spelets få obligatoriska actionmoment känns stela och krystade, att syrebrist aldrig blir till ett stressmoment då man när som helst kan återvända till ytan (utom i vissa simpla pusselsekvenser) och att kartan smälls upp över halva skärmen och stör när man vill ha den synlig (framför att ligga lämpligt placerad nere i ett hörn konstant). Knappast glädjande, men för den som spelar Adventures of the Deep för de närmast meditativa anledningarna kommer problemen inte ställa sig i vägen för en grym upplevelse mer än Shadow of the Colossus haltande bilduppdatering någonsin gjorde.
För att återgå till det inledande stycket och det där med att inte veta ur vilken vinkel man skall tackla vissa problem; jag väljer att tackla Adventures of the Deep ur tre olika vinklar. I rätt händer kommer Adventures of the Deep vara en av de mest givande titlarna till Wii som släpps under året. I de händer som önskar sig en mer klassisk spelupplevelse kommer det att vara en katastrof. I mina händer har det legat snart 20 timmar, och för mig har det påtagligt ärrade äventyret precis börjat.
PLUS: Visuellt imponerande under vattenytan. Meditativ och fritt att spelas så som man önskar trots en övergripande handling. Noterbart omfattande innehållsmässigt.
MINUS: Fult och stelt på land. Oengagerande handling. Stela actionmoment. Begränsade co-op möjligheter online och inga co-op möjligheter offline. Långa laddningstider.
BETYG: En ytterst beundransvärd men personlighetsklyvd upplevelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar