Skulle ljuga om jag påstod att jag hade koll på exakt när jag spelade Ys II: Ancient Ys Vanished - The Final Chapter för första gången, men att det skulle röra som närmare ett decennium efter att jag bekantat mig med första spelet i serien till Sega Master System i slutet av 80-talet känns inte speciellt långsökt.
Vad jag däremot är helt säker på är att det inte skulle ta mer än ett par SEKUNDER innan jag förstod att det skulle vara precis allt jag hade hoppats på och lite mer därtill.
En obehaglig dialog två entiteter emellan i ett mörkt sammanhang tonsatt av ett krypande, hjärtslagsbultande, ambient helvete ersattes snabbt av sjukt drivig synthrock med melodier frambringandes extas och insikten om att Adol Christin slungades iväg, från Darm Tower där hans äventyr senast nådde ett abrupt slut, upp i himlen till vad som uppenbarligen var försvunna landet Ys svävandes där uppe bland molnen.
Sedan upprepades det hela ännu en gång på Sega Saturn, i Falcom Classics 2.
Och en tredje gång, i Ys II Eternal och flera gånger ytterligare fram till dags dato när berört Ys II Chronicles+ gör detsamma.
Omgående hittas en avtuppad rödhårig Adol av en ung Lilia som ser till att få hem honom till Lance Village där han efter ett snabbt återhämtande tar upp äventyret än en gång.
Vid en första anblick känns det mesta sig likt när man som Adol springer runt och snackar med folk, får veta vad man bör ta sig an härnäst, börjar utforska omgivningarna och snubblar in i strider där man springer in i fiender för att åsamka skada. Erfarenhetspoäng samlade på hög börjar se Adol levla upp, bli starkare och pengar låter honom köpa ny utrustning och andra användbarheter och sakta men säkert börjar diverse lösa trådar bilda ett mönstrat nät utgörandes den berättelse som förmedlas.
Till och med miljöer känns bekanta, där den lilla byns intryck kompletteras av tempelruiner (Ruins of Moondoria) och en tillhörande gruva (Rasteeine Mine). Men till skillnad från senast blir man snabbt varse om att komplexiteten i designen av de platser man besöker har intensifierats rejält.
Via ett underjordiskt tempel (Sanctuary of Toal) snubblar Adol rakt in i en mer omfattande del av gruvan och möts av vägskäl precis runt varje hörn. Grottan knyter samman olika delar av Sanctuary of Toal där det huserar statyer av de präster som skrivit de sex böcker Adol samlade på sig i seriens förra del.
Fram och tillbaka springer Adol, inser någonstans längs vägen att han är i stort behov av någonting han saknar och efter ytterligare lite runtrännande har han kommit över möjligheten att använda sig av magi med vilken han kan ta sig an spelets bossar, fiender och annat som kommer i hans väg.
Sedan snubblar han vidare upp i några kyliga, isklädda, berg.
Så.
Klart mer designmässigt komplexa platser att utforska, många vilka känns som gigantiska labyrinter (får nästan alltid en chock över hur omfattande Solomon Shrine är), ett nytt magisystem som låter Adol strida på distans eller varför inte rentav förvandla sig till en demon, en maxlevel på över 50 där Adol senast sprang in i en levelmässig vägg halvvägs genom spelet redan på 10 och mycket, mycket mer att göra och uppleva.
Återigen till tonerna av Yuzo Koshiro, Mieko Ishikawa och nu även Hideya Nagata. Synthrocken som drog igång hela äventyret med hög bpm gjorde så via alstret To Make the End of Battle som för övrigt är en av seriens absolut mest kända låtar, men precis hela soundtracket håller den klass man bör förvänta sig av Falcom Sound Team JDK och växlar smärtfritt mellan lugnt, intensivt, ambient, melodiskt, skränigt och finstämt.
Alltid minnesvärt och gravt stämningssättande.
Och precis som senast kan man även här i Ys II Chronicles+ växla mellan tre olika versioner av soundtracket. Det hyperelektroniskt ljudchippiga soundtracket från originalversionen av spelet till PC-88, det mer synthrockiga från Complete-versionen samt orkesterflirtande varianten som är det som Chronicles+ har som huvudsakligt dito.
Visuellt låter jag bilderna tala klarspråk, men återigen kan man välja att spela med de klassiska ramarna originalversionerna av Ys II förde sig med eller utan om man vill se pixlarna i rörelse fylla ut hela skärmen.
Oerhört estetiskt tilltalande, precis som det varit sedan Ys Eternal släpptes 2000 till Windows i Japan (det är i den versionen som denna version har sitt ursprung), men här är detaljerna fler till antalet och karaktärsporträtten omgjorda en aning. Där finns små detaljer att lägga märke till överallt.
Om något skall klagas på ur ett visuellt perspektiv skulle det vara att de enorma områden Adol utforskar ibland tenderar slå över till samma lika vilket hjälper till att förstärka den labyrintiska känslan, men även denna gång dyker titt som tätt fantastiskt vackra vyer upp för att bryta av mot det monotona för mäktig effekt.
Jag kan förstå om man föredrar Ancient Ys Vanished framför The Final Chapter.
Denna avslutande del i den tvådelade sagan är så pass mycket mer omfattande och strukturmässigt komplex att det är lätt att känna sig helt matt en bit in, speciellt om man spelar på de högre svårighetsgraderna där behovet av grinding, och utmaning överlag, slår i taket.
Ändå är det oftast på svårighetsgraden Nightmare jag spenderar min tid, fast inte denna gång. Denna gång fick Normal bli gällande.
Känslan av en mer renodlad dungeon crawler är oavsett ofrånkomlig.
Meeen.
En beastiary att fylla (likväl som precis varenda person man kan prata med får sig en liten mysig beskrivning), små sidospår att utforska samt underhållande och lättsam grinding till tonerna av asfet musik hjälper en hel del om man börjar känna sig modfälld, och extra tacksamt är det att alltid ha i åtanke att en uppgradering av utrustning eller några levlar upplevlade kan göra en värld av skillnad för en svår bossfight.
Men allt det där som tillkommer, de för sin tid inte alls obetydelsefullt tunga handlingsmässiga inslagen (där finns en offerritual som fortfarande lyckas krypa in under mitt skinn och göra mig frustrerad), och känslan av att sakta men säkert jobba sig mot att få knyta ihop säcken och med det få svar på de frågor man har gällande ditt och datt gör det helt omöjligt för mig att lägga ifrån mig spelet.
Upplever precis samma sak varenda gång jag återvänder. Påbörjar jag resan kan jag inte avsluta den innan den officiellt är över.
Och när allt är över, då spelar de där stunderna det känts lite svårare än annars att motivera sig att nöta vidare ingen som helst roll.
Betyget speglar min aningen mer logiska sida, men skulle jag låta mina känslor ta över så får man knuffa upp det hela till en full pott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar