The G.G. Shinobi försöker inte hymla med vad det inspirerats av.
Utöver att kännas väldigt mycket som ett typiskt Shinobi-spel, där strategiskt och relativt långsamt spelande lönar sig framför att rusa fram utan framförhållning i tron om att man kan tackla vadhelst som slängs i ens väg, så är det här Mega Man i Segas tappning.
Fyra nivåer fria att välja mellan, vilken var och en innehåller en ninja, med en unik färg på sin klädsel, som hamnat under onda krafters kontroll. Var och en av dessa ninjor blir spelbara, fria att växla till närhelst så önskas, när man befriat dem genom att besegra dem i en bossfight av varierande slag.
Likt så som det fungerar i Mega Man har varje färgad ninja unika egenskaper.
Den gula ninjan kan exempelvis gå på vatten och ladda upp sin långdistansattack för större skada. Den blåa ninjan kan använda sitt piskliknande vapen till att svinga sig från en plats till en annan via vissa svingbara punkter utplacerade här och där. Den rosa ninjan kan klättra i tak och kasta bomder och den röda med sin specialattack ha sönder annars oförstörbara objekt.
Specialattacker är inte oändliga utan kan användas först när man plockat på sig möjligen att göra så en eller flera gånger.
Vissa nivåer har områden man endast kan nå om man besitter vissa färdigheter och specialattacker, och man kan endast spela en nivå en gång, så vill man komma åt allt måste man fundera en stund på i vilken ordning man skall tackla nivåerna.
Och med allt menas väl främst de objekt som uppgraderar mängden hälsa man har tillgänglig, samt ett och annat välbehövligt extraliv.
The G.G. Shinobi är ett spel att spela flera gånger. Att bekanta sig med, lära sig dess nivåer innan och utan samt komma till insikt om hur man på bästa vis tar sig an de fiender och hinder man möter.
Vid en första anblick kan det verka nästan orättvist svårt, men genom att lugnt och metodiskt experimentera sig fram till effektiva strategier sjunker svårighetsgraden avsevärt.
De fyra redan nivåer som finns tillgängliga redan från start utgör dock bara halva upplevelsen.
Den femte och sista nivån känns utan problem lika stor som samtliga övriga nivåer tillsammans och fungerar som en labyrint där de olika ninjornas färdigheter sätts på prov och beroende på hur man orienterar sig genom labyrinten kan man i sämsta fall tvingas slåss mot samtliga redan besegrade bossar ännu en gång.
Kontroll, kollisionsdetektion, nivådesign och utmaning... allt känns löjligt väl balanserat och genomtänkt från början till slut. The G.G. Shinobi är en fröjd att spela, och när man gör det till tonerna av ett soundtrack som Yuzo Koshiro snickrat ihop är det liksom som gjort för att alla pusselbitar skall falla på plats.
Det är väl kanske främst Ys som musikaliskt gör sig påmint, med dess ofta melodiösa och rätt frenetiska intensitet, men det går utan problem att höra spår från Streets of Rage, Sonic the Hedgehog i 8-bitarsformat och något så oväntat som Castlevania (i låten First Step framförallt) och Goonies 2 (jämför isgrottornas musik i NES-spelet med Cavern i detta spel).
Soundtracket är snortight, även när det uppenbart lånar inspiration från redan befintliga låtar.
Möjligen är jag lite överrumplad över hur bra det här visade sig vara, och möjligen är det så att jag med lite distans till upplevelsen kommer konstatera att det har en del inslag som gör att det inte riktigt är den fullträff det just nu ger sken av att vara.
Men där är jag inte inte nu.
Just nu tycker jag att det här är det bästa jag spelat till Game Gear, och om jag skulle tveka en aning behöver jag bara tänka på den gröna ninjans dubbelhopp för att åter gå snudd på lyrisk.
Om något vet jag med mig, dock, att jag kommer att ha framtida åsikter om hur estetiken tappar mycket av dess charm när man från stadsmiljöer, gröna skogar och bergssidor vars nederkanter pryds av forsande vatten kastas rakt in i en högteknologisk byggnad.
Den är åtminstone väldigt... färgglad.
Av anledningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar