Capcom. Capcom. Capcom.
Co-op i Chip 'n Dale: Rescue Rangers. Skattjakt i Duck Tales. Och så de där lite mindre, men fortfarande uppskattade, uppföljarna till respektive spel. Darkwing Duck. The Magical Quest starring Mickey Mouse. Goof Trop.
Det är inte helt rätt och riktigt att påstå att allt vad som hade med Disney att göra tillskrevs framgångar när Capcom var i farten, men det går däremot alldeles utmärkt att hävda att det var Capcom som där under sena 80-talet och det tidiga 90-talet som fick mest uppmärksamhet.
Åtminstone här i Sverige.
Undantag gjordes för Castle of Illusion starring Mickey Mouse till Mega Drive.
Ett ack så älskat Disney-spel som till och med fått sig en hyfsat modern remake. Kanske kärlek dedikerad spelet i en sådan omfattning att övriga Disney-spel från Sega hamnat aningen i skymundan.
Till och med uppföljarna, de där som fortsatte att experimentera med vad som var möjligt att göra inom ramarna för de universum de hade tillhanda.
Som den direkta uppföljaren World of Illusion, där Musse och Kalle hade semi-unika resor att göra på egen hand och ytterligare en variant om man spelade spelet co-op.
Som, i detta fall, fantastiska Land of Illusion som följde upp 8-bitarstolkningen av Castle of Illusion i ordalag av det absolut bästa Disney-spelet i åtta bitar som det känns som att i princip ingen pratar om.
Eller pratade om.
För helt klart är det att det fått allt mer uppmärksamhet på senare tid, och det med all rätt.
Land of Illusion släpptes till Master System och Game Gear och är i de flesta avseenden ett och samma spel med vissa justeringar gjorda för att upplevelsen skall kännas som om den hör hemma på respektive format med tillhörande begränsningar och möjligheter.
Vilket gör det lite meningslöst att säga ungefär samma saker, en gång till, som jag sade när jag recenserade Master System-versionen.
Då sade jag såhär:
"Land of Illusion starring Mickey Mouse är så mycket mer än så. Land of Illusion starring Mickey Mouse är ett 16-bitarsspel i förklädnad.
I allt från golv som höjs och sänks, sådär fånigt uppenbart snott från Super Mario World, till parallax-scrollande bakgrunder och ett upplägg som banar väg för ett omspelningsvärde mer påtagligt än i många andra dylika fall.
Land of Illusion tycks alltid erbjuda det där lilla extra."
Att hävda att det är ett Metroidvania är väl att dra det lite väl långt, men små inslag som nya möjligheter som öppnas upp för Musse i takt med att han lägger vantarna på vissa föremål, som repet som ger honom möjlighet att klättra på väggar, och det där som låter honom förvandlas till en mini-Musse närhelst han så önskar gör mycket för den känslan.
Sällan en nödvändighet, men alltid en möjlighet, att återvända till redan spelade nivåer för att leta rätt på någon stjärna man missat. Stjärnor vilka utöver att till en början ge Musse mer hälsa även agerar spelets morot till att hundraprocenta Musses resa.
"I grund och botten en rätt så självklar uppföljare till Castle of Illusion, men istället för att erbjuda några få visserligen väldesignade nivåer, och inte mycket mer än så, finner man här en världskarta, en berättelse som hur simpel den än är gör mycket för helhetsintrycket, föremål att finna som öppnar upp nya vägar på tidigare besökta nivåer och mängder av hemligheter som känns bortom hopplösa att finna i dess samtlighet under en första runda genom spelet.
Och så är allt så äckligt snyggt att man knappt tror det är sant."
"Capcom var rätt duktiga på att skapa sådant som kändes att det erbjöd mer än vad NES normalt sett tycktes göra. Så även Sunsoft och vissa andra utvecklare med magiskt kodande fingrar. Men Land of Illusion tänker på detaljer på ett helt annat vis, och skapar med små men effektiva medel nivåer som var och en inte endast känns unik utan även en variation som gör att det känns som att nivådesignen vittnar lika mycket om den berättelse spelet vill förmedla som de snygga mellansekvenserna med dess finurligt svepande textblock."
"Det räcker inte med att simma.
Man skall möta strömmar, vattenmassor som stiger och sjunker, en ständigt sinande syremätare och allsköns fiender och hinder.
Det räcker inte med att plattforma.
Man skall göra det i förgrunden och i bakrunden. Som stor Musse likväl som liten musse. I ljus och i mörker. Mot hårda vindar och klättrande längs bergsväggar."
Jag hade när jag recenserade Master System-versionen ingenting att klaga på.
Tänkte att jag möjligen skulle störa mig på den mindre skärm Game Gear-spel har att jobba med, men man har här lyckats alldeles utmärkt med att inte få det att kännas som att man gång om annan får ge sig i kast med att plattforma i blindo för vad som väntar.
Land of Illusion håller den omtalade Nintendo-klassen på dess design i rollen av ett plattformsspel. Som i vissa Super Mario-spel, där varje nivå känns unik och nya inslag ständigt introduceras på ett vis som varken känns forcerat eller leder till annat än att ständigt hålla nyfikenheten på vad som väntar härnäst intakt.
Jag älskar det här.
Jag älskar det mer för varje år som går och hoppas verkligen att fler får upp ögonen för vilket fantastiskt spel det är, hur det på alla sätt och vis får Castle of Illusion (till Mega Drive) att framstå som ett set piece-baserat plattformsspel med ofta rätt trist nivådesign och varför det är viktigt att glömma bort att det inte bara var Capcom (och i viss mån Virgin med Aladdin och The Lion King i spetsen) som höll Disney-fanan högt.
Innan Square Enix blandade sig in i leken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar