Sonic the Hedgehog till Game Gear skulle kunna vara en nedbantad version av dito till Master System, mindre skärm och allt.
Sanningen är dock den att Yuzo Koshiro, även känd som gud, grundade Ancient som en del i att släppa ett Sonic-spel i åtta bitar åt Sega sida vid sida med företagets blivande igelkottsmaskot i sextonbitarsinkarnation.
Game Gear-versionen var, rentav, lead.
Den exakta vägen fram till det faktum att versionen till Game Gear känns som en buggfixad och allmänt uppdaterad version av den till Master System, den har jag inte en aning om hur den såg ut.
Men det är små detaljer som återkommande vägvisande pilar, nivådesign som inte endast är anpassad för den mindre skärmen utan även känns finjusterad och ombalanserad gentemot dito i Master System-tappning.
Där finns bakgrunder som både har detaljer och animation Master System-versionen saknar och överlag är känslan. typ, v1.3.
Däremot inte sagt att allt är en dans på rosor.
Fortfarande lider spelet av påtagliga slowdowns i intensivare stunder, fysiken verkar inte riktigt ha alla hemma i bonusbanorna när Sonic kommer i kontakt med lodräta bumprar (det är inte ovanligt att man börjar studsa helt frenetiskt fram och tillbaka över skärmen till synes helt bortom kontroll även om riktigt så inte är fallet) och vid ett och annat tillfälle verkar kollisionsdetektionen bete sig underligt (fast absolut inte problematiskt).
Så.
Hur frestande det än skulle vara att påstå att Game Gear-versionen är den definitiva har jag inga direkta argument som skulle visa att så faktiskt är gällande.
Någon direkt roll spelar det oavsett inte, för Sonic the Hedgehog i bärbart åttabitarsformat är och förblir en, omän rätt lätt och kort liten bagatell, i mångt och mycket ett fånigt gediget hantverk som är kul att återvända till gång på gång på gång.
Som jag sade i fallet Master System:
"Nivåerna är sällan långa, men de är varierade vad gäller utseende och innehåll. Utforskande kan vara sekundärt högt tempo, om man vill, men fiender är nästan alltid sekundära andra typer av hinder. Och det säger jag i positiv bemärkelse.
Allt känns sådär precis lagom utmananande, och då döden lurar runt nästan varje hörn ligger det en spänning i luften från första stund till sista. Och detta även om man har gott om extraliv till hands, om man dedikerar lite tid och energi till att leta efter diton i skärmar eller ringar."
"Sonic gillar att dö, tror jag, antingen genom att nudda vid skit eller falla ned till platser dit han inte bör falla ned till. Så, att ha mängder av liv behöver inte nödvändigtvis betyda att det blir en pissenkel resa.
Chaos Emerald, sex till antalet, utspridda på platser allt annat än uppenbara. Sällan så att man snubblar över dem, även om det händer. Ger det där lilla extra att leta efter dem, då det vittnar än mer om snygg nivådesign än vad den redan snygga nivådesignen vittnar om.
Och Dr. Robotnik, Eggman, eller vad fan han nu heter i sammanhanget. Han ställer till det en del. Ett första möte med honom i bossform kan absolut resultera i ett fiasko då det räcker med typ ingenting för att Sonic skall dö. Typ att nudda en projektil. Lite trial and error, ibland, för att det skall gå vägen. Bra så. Skapar spänning."
Samma får sägas vara gällande här, såklart, eftersom det i samtliga relevanta aspekter är ett och samma spel.
Men jag tänker sänka betyget ett snäpp, ändå.
Möjligen att jag gör det då jag får en lätt klaustrofobisk känsla av den mindre skärmen, troligen att jag gör det för att jag inte riktigt har samma nostalgiska band till denna Game Gear-version som den till Master System och därför ser på spelet aningen mentalt nyktrare.
Bra är det, oavsett.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar