Ax Battler: A Legend of Golden Axe är ett jäkla underligt litet spel.
Om Golden Axe Warrior till Master System var en skamlös The Legend of Zelda-klon är Ax Battler dito i sammanhanget Zelda 2: The Adventure of Link med några smärre justeringar.
Världskartan ser ut som valfri liknande som lånat inspiration från Dragon Quest och när man spatserar runt på den trillar man helt slumpmässigt in i strider förutom på vissa förutbestämda platser likt broar.
Ibland kan man strosa runt länge utan att mycket alls händer, men ibland verkar varenda steg man tar sluta i en strid.
Striderna tacklas ungefär som i Zelda 2, fast här möter man endast en fiende åt gånge, man kan inte fly och enda sättet att lämna en strid utan att besegra sin motståndare är att ta skada för då slängs man ut ur striden omgående.
En vunnen strid ger ett visst antal krukor. Hur många beror helt på vilken fiende man besegrat. Krukorna kan i sin tur användas till en av tre tillgängliga magier att använda i spelets renodlade plattformssekvenser.
Borta från detta actionäventyr är således hela rpg-biten med erfarenhetspoäng vilket gör att striderna lätt kan upplevas som meningslösa.
Men riktigt så är ej fallet, vilket blir uppenbart desto längre man tar sig; Krukorna man samlar på sig med tillhörande bruk av magier kan underlätta avsevärt när vissa lite knivigare sekvenser tar vid.
Dessutom är det lite småkul att lära sig de visserligen simpla men ändå existerande mönster fiender uppvisar, för att få en typ av strid som till en början verkar skitdryg att kännas som något som kan gå på rutin efter en stund.
Det är i samtliga avseenden en nödvändighet att man verkligen lär sig säkerställa en seger i varenda strid man hamnar i framåt slutet av spelet då den sträcka man har att färdas till slutet, från byn där man återuppstår om man dör, får inspirantionskällan i Zelda 2 att framstå som något av ett skämt.
Resan i sig är extremt linjär.
Övervärldsutforskande och platformande varvas med stadsvandrande där man utöver att ges möjlighet att skriva ned en kod representerandes spelets sparfunktion även kan träna och genom det komma över en av totalt sex attacker att nyttja i strider och i plattformssekvenserna.
Och så kan man prata med diverse karaktärer, om man vill. Skulle man någonsin känna sig osäker på vad man bör göra härnäst är det oftast någon som säger det i klartext.
Ax Battler är en genuint kompakt upplevelse och det är lätt att känna att det är orättvist och frustrerande, på tok för utmanande för sitt eget bästa, men kompaktheten gör att det ändå känns hanterbart.
Att tvingas dö och göra om det man precis misslyckats med blir aldrig en nämnvärt lång process och med klassisk trial and error går i princip allt som först verkar helt orimligt att bemästra att få total kontroll över.
Det är den absolut främsta styrkan i Ax Battler.
Känslan av att bemästra de utmaningar det slänger i ens väg är grym.
Vad gäller det övriga finns det i många fall mycket att önska.
Inte för att grafiken och musiken och dialogen och karaktärsdesignen är någon form av katastrof. Jag orkar inte ens gå in på detaljer kring dessa inslag, bara konstatera att ingenting erbjuder något utöver det vanliga, ingenting känns dåligt så det stör men ingenting känns så bra att det känns värt att lyfta fram.
Funktionellt, kort och gott.
Men... satan så usel kollisionsdetektionen är.
Inte obemästringsbar, men usel.
Klart komiskt är det att Ax Battler slåss med ett svärd, och inte en yxa, men mindre komiskt är det att svärdet tenderar svingas rakt genom fiender utan att åsamka någon skada överhuvudtaget. Speciellt om de kommer lite för nära.
Inte inkonsekvent, lyckligtvis, så det går utmärkt att anpassa sig till problemet för att komma runt det. Men det förtar väldigt mycket av känslan av en stabil produktion.
Förtar käsla av en stabil produktion gör även avsaknaden av bossar. I ett mer träffsäkert sammanhang hade det kunnat kännas lite som en frisk fläkt, men här känns det mest som ren och skär slöhet; Något som understryks av det abrupta slut som slängs i ansiktet i form av en dialog efter att man nått slutet av den sista plattformsnivån.
Allvarligt talat?
Sett till allt gnäll torde det vara ganska simpelt för mig att dela ut någon form av betyg som speglar kritiken, men jag kan ändå inte göra det.
Anledningen är ingen annan än att jag under de timmar jag spenderat med Ax Battler haft genuint kul, brister i produktionen till trots.
Verkligen älskar känslan av att nivå för nivå, fiende för fiende, hitta perfekta strategier som om och om och om igen får det där som vid en första anblick får mig vilja kasta handkontrollen in i väggen (spelar på Mega SG med Game Gear-adapter) och be spelet dra åt helvete... att kännas pissenkelt.
Saken är den att det var ungefär vad jag gjorde senast jag försökte ge det en ärlig chans.
Är mycket, mycket, glad att jag återvände nu ett par år senare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar