Leger vs. Woody Pop (Game Gear)

Har länge varit småsugen på att fixa paddlar och Woody Pop till Master System eller hur man nu får gå tillväga för att spela det på Segas stationära alternativ.

Men efter mången år av att inte ha tagit tag i det projektet kändes det rätt logiskt att välja den lite mindre komplicerade vägen.

Woody Pop till Game Gear, det vill säga.

Är sjukt svag för Breakout-kloner som spinner vidare på allt det där som Taitos Arkanoid evolverade genren till. Börjar man gräva runt i utbudet kan man rätt snabbt hitta hundratals, om inte tusentals, produkter att sätta tänderna i utspridda över typ alla plattformar för spel någonsin... speciellt om man blickar mot gratisalternativen som finns där ute... men de intresserar mig inte så värst.

Istället  brukar jag välja ut några få äldre, kommersiella, varianter till datorer och konsoler jag spenderat mycket tid med över åren, eller konsoler jag för stunden håller på att utforska.

Vad gäller Game Gear är alternativen inte många alls, och det är väl det mesta jag känner jag behöver säga om den saken.

Woody Pop är inte en generisk Arkanoid-klon, men ej heller speciellt originellt.

Grunden finns där, med en boll och ett rack, här stock, som används till att slå bort block av diverse slag från skärmen. Vissa block, här blåa kristalliknande, innehåller uppgraderingar och nedgraderingar som om de plockas upp av stocken aktiveras.

Ett klister som får bollen att stanna vid kontakt med stocken så att man i lugn och ro kan placera sig lämpligt för att få bollen att hamna på önskad plats. En grej som förvandlar bollen till ett brinnande inferno som tuttar fjutt på block det kommer i kontakt med. En grej som gör bollen stor, en som gör den kristallik så att den plöjer rakt igenom block som skall bort (men inte övriga hinder) istället för att studsa mot dem. En grej som förstorar stocken. En som delar bollen i två.

Lite annat.

Desto fler studs, desto längre tid man spenderar på en skärm, desto snabbare förflyttar sig bollen eller bollarna.

Spelar ingen roll om man spelar Woody Pop på hög eller låg svårighetsgrad, det är överjävligt svårt oavsett och är oerhört flitigt på att växla upp till högre hastigheter väldigt snabbt.

Att där finns evigt antal continues underlättar. I mitt fall möjliggör att jag överhuvudtaget tar mig någonstans av värde, genom spelets lite lätt labyrintliknande upplägg; Efter att ha klarat en skärm kan man oftast välja mellan olika vägar vidare. Höger, vänster eller uppåt. Olika vägar ger olika mycket poäng, och påverkar gissningvis även svårighetsgraden på nästkommande skärm.

Med andra ord behöver inte en runda genom Woody Pop vara lik en annan dito, bortsett från de stunder i vilka man inte har något vägval tillgängligt att göra.

Och, åh.

Där finns fiender, men här dyker de upp först efter att man låtit bollen komma i kontakt med ett speciellt block som spottar ur sig tre diton. De är såklart oerhört irriterande när man vill nå en viss plats och ständigt hamnar i bollens väg så att den studsar tillbaka istället för vidare.

Woody Pop är, tyvärr, rätt frustrerande att spela.

Inte trasigt, men frustrerande... speciellt framåt de sista skärmarna varav de två sista är något av en mardröm av fippel och en continue-funktion som tvingar en att spela den näst sista varje gång man vill få en chans att klara den absolust sista.

Jag gav upp, orkade inte sitta och tröstlöst nöta mig till någon form av slut.

Därmed inte sagt att vägen till slutskedet var tråkig, men rätt stel bollfysik i relation till var på stocken man träffar och små, trånga, skärmar där bollen lätt fastnar i mönster som känns svåra att bryta är det lite för ofta man sitter och väntar på att bollen skall börja röra sig så snabbt att det känns helt kört att göra annat än att se sig förlora ett försök.

Största problemet med Woody Pop, utöver dess helt sanslöst höga svårighetsgrad och stundtals frustrerande nivådesign, är att det borde kännas roligare att spela.

Med lite bättre musik, för soundtracket är en katastrof då det inte finns någonting överhuvudtaget att lägga på minnet utöver några trumliknande thumps, roligare uppgraderingar och ett par färre av de där irriterande skärmarna hade man börjat närma sig något riktigt intressant.

Nu?

En fullt duglig, presentationsmässigt tight och inte alltför generisk och åtminstone i teorin mycket intressant Arkanoid-klon som kan erbjuda ett par timmars underhållning.