Knappt hade jag hört talas om Halley Wars.
Än mindre om att det är en uppföljare till ett arkadspel från mitten av 80-talet som Taito rönte rätt stora framgångar med: Halley's Comet.
Egentligen finns det inte mycket att säga om Halley Wars utöver att det i de flesta avseenden är ett klassiskt shoot 'em up, men utan att säga något känns det lite meningslöst att snickra ihop en dylik text.
Så.
Halley Wars är ett vertikalt shmup till Game Gear som på vägen därhän gjorde ett stopp även på NES fast då i aningen annorlunda skepnad.
Sju nivåer, varav en på sätt och vis repriseras, varav samtliga avslutas med en boss och dessutom ofta bjuder på en liten mellanboss längs vägen.
Vapenarsenalen är snäv då det endast finns ett vapen att uppgradera i styrka och räckvidd. Skeppet kan även utrustas med upp till fyra mindre kanoner vilka var och en även kan agera, genom att förbrukas, skärmrensande bomb.
Likt de flesta genrevänner kan ens skepps hastighet uppgraderas och utrustas med en sköld för att tåla lite mer stryk än annars.
Dör man nedgraderas ens vapen ett snäpp men man får fortsätta där man dog.
Varje nivå känns unik rent estetiskt, men där är inte tal om någon snirklig nivådesign att tala om annat än när man skall navigera förbi en drös asteroider. Främst består nivåerna av en uppsättning mobila fiender som kommer om och om igen i vågor samt ett par ofta skjutglada statiska fiender.
Bortsett från en rätt obehaglig andra boss är den grafiska designen rätt generisk omän aldrig ful. Musiken, däremot, har en nästan Compile-doftande aura runt sig och låter mestadels riktigt bra.
Det är inte så att varje nivå har en egen låt, men nästan. Bossar introduceras med en kort jingel innan vad som tidigare varit melodiöst och peppande övergår till något klart mer ambient och olustigt.
Halley Wars brister liksom ingenstans.
Möjligen att det är lite långsamt scrollande, fast det råder ändå ingen brist på action och med tre valbara svårighetsgrader och två valbara hastigheter på ens autofire kan man anpassa upplevelsen en aning utifrån behov.
Möjligen att det, likt dess grafik, har en rätt generisk vibb som vilar över produktionen fast det är inget som stör och allt känns genomarbetat med precis kollisionsdetektion och en förmedlad känsla av att samtliga dödsfall är ens eget fel.
Bossarna är klart mer intressanta och varierade än nivåernas vanliga fiender, och annat vore väl rätt trist, men få är de riktigt minnesvärda stunderna de erbjuder.
Det är liksom... stabilt, underhållande, hyfsat utmanande och... bra.
Men inte mer än så.
Bortsett från en sak det gör, som får det att sticka ut en aning från mängden.
Alla de fiender man inte skjuter sönder, samt kometer som titt och tätt flyger över skärmen, leder till att procenträknare stiger. Förutsatt att fienderna och kometerna når skärmens nedre del, det vill säga. Lämnar de skärmen på vänster eller höger sida händer ingenting.
Stiger procenträknaren till 100 är det Game Over.
Jorden är förstörd, det finns inte längre något att försöka rädda (för det är det man gör, försöker rädda jorden) och då är det meningslöst att fortsätta kämpa.
Procenträknaren nollställs inte mellan spelets nivåer, men däremot räknas en procent bort för varje 2000 poäng man samlat på sig när en nivå är avklarad.
Kometer, de får procenten att stiga sju enheter.
Det är rätt mycket.
Så på Hard, åtminstone, gäller det att hålla tungan rätt i mun.
Med det sagt...
...som sagt...
...stabilt, underhållande, hyfsat utmanande och... bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar