Det här med att recensera samma spel i olika versioner kan bli lite underligt, speciellt om man intalar sig att man måste skriva en helt ny text varje gång.
Jag tänker inte göra det.
Inte i detta fall, åtminstone.
Därför börjar vi i änden av exakt hela recensionen skriven för Mega Drive-versionen av The Addams Family, för att avsluta allt med ett par ord kring Amiga-versionen.
Ja, så gör vi.
Jag.
Ja, så gör jag.
Inspirerat av Miner 2049er (1982), med Bounty Bob i huvudrollen, blev Smiths Manic Miner (1983) en hit och inom kort fick Bounty Bob och Miner Willy sällskap av Monty Mole (1984) och Mario i Super-uppgraderad tappning (1985).
1985 ses ofta på som en brytpunkt i och med det sidoscrollande plattformsspelets stora genomslag i och med Super Mario Bros, där det var mer en regel än ett undantag att skärmar tidigare presenterades statiska och då inte sällan med ett tillhörande namn.
THE CELLAR
ABOVE THE CLOUDS
DARK FOREST
Sedan väntade en era av plattformsmaskotar, inte sällan av djurisk eller licenserad karaktär. Steg från fyra till åtta till sexton bitar, där möjligheter till större detaljrikedom fick det visuella att gå från fyrkantighet till något onekligen mer dynamiskt än så. Pixelperfektion vad gäller själva plattformandet förpassades av en allt mer omfattande skara till det förlegade till förmån för godtycklighet vad gäller precision och med det en ofta otydligare design.
Mitt i all denna evolution jagandes plattformsspelens framtid dök The Addams Family upp.
Året var 1991 och Amiga, Atari ST, Super Nintendo och Mega Drive fick samtliga ta del av den lite större, huvudsakliga, produktionen där varianter av slag släpptes till en rad andra format.
Några delar fritt utforskande med mängder av hemligheter att finna, några delar pixelperfekta hopp och några delar sidoscrollande... i sig inte något som sticker ut... men fiendeplaceringar, en återkommande hinderbanekänsla och detta med att samtliga platser man besöker är direkt på skärmen namngivna (om man spelar versionerna till Super Nintendo och Mega Drive) vittnar om att det är genrens rötter som är klart mer relevanta än en eventuell evolution.
The Addams Family kan, lite beroende på hur man väljer att tackla det, vara ett otroligt utmanande och frustrerande spel. Det kan även vara ett ytterst hanterbart litet äventyr, där utforskarglädje kombinerad med vild fantasi leder till fördelar som underlättar avsevärt.
Någon hälsouppgradering att finna här och en saknad familjemedlem där belönas även med lösenord för möjligheten att slippa tackla allt i en sittning, men även om The Addams Family är ett innehållsmässigt rätt omfattande spel som banar väg för upprepade omspelningar om så främst för möjligheten att lyckas snubbla över något man tidigare missat... tar det inte nämnvärt mycket tid i anspråk.
Platser man besöker i den semi-öppna värld man springer runt i, som om det vore i Jet Set Willy från 1984, kan sägas vara de linjära nivåer Super Mario Bros banade väg för under 1985 kompletta med möjligheten att hoppa på huvudet på fiender för att oskadliggöra dem.
En hyllning.
En hyllning till det som varit, och en träffsäker sådan, presenterad med hjälp av modern hårdvara. Tacklad, av många, på samma vis som Gloom sågs på som en misslyckad Doom-klon när det i själva verket var Wolfenstein 3D som stått som främsta inspiration.
En hemlig dörr, bakom vilken man hittar ytterligare dörrar varav någon leder till en sko för ökad hastighet och möjligheten att hoppa längre... en möjlighet som effektivt nyttjad leder till en hatt som väl på huvudet agerar flygdon... som i sin tur kan leda vidare till en tidigare onåbar våning med ytterligare en dörr bakom vilken mängder och åter med mängder av extraliv huserar.
Det är bara början på alla små sidospår att finna, om man nu inte vill spela The Addams Family som ett mer klassiskt, linjärt, plattformsspel.
Bra är det, oavsett.
Kreativt, lekfullt och allmänt fantastiskt även nu snart 30 år senare.
Och, nej!
Jag har inte tröttnat på soundtracket trots att det inte består av mer än några få låtar. Matt Furniss har gjort ett utmärkt jobb, i vanlig ordning, med att leverera låtarna och det simpelt tematiserade upplägget (utomhusmusik, inomhusmusik, nivåmusik) fungerar precis lika bra som det gjorde i Super Mario Bros under glada 80-talet.
Kan förstå kritiken, och delvis instämma i den, samtidigt som jag absolut inte förmår närma mig tanken på att det skulle röra sig om en sunkig och framstressad port.
För det är det inte.
Någonstans under produktionens gång har man dock stött på patrull, vilket lett till att man valt att kapa bort alla bakgrunder och ersätta dem med totalt jävla mörker.
Visst hade det varit trevligt med bakgrunder, men samtidigt gör bakgrunder inte ett spel och i detta specifika fall får det faktiskt allt att kännas ett steg visuellt närmare det som här hyllas, den brittiska Spectrum-eran.
Lite ironiskt då, att namnen på de platser man utforskat trillat bort. För det, om något, hör ju Spectrum-erans plattformare till.
Sedan finns där i SNES- och Mega Drive-versionerna av spelet två temporära uppgraderingar att plocka upp. Ett svärd att fäktas med och golfbollar att kasta. Använder mig knappt av dem i konsolversionerna av spelen och saknar dem absolut inte i Amiga-versionen.
Avslutningsvis uppdateras fiender och rörliga objekt i (typ) 30 bilder i sekunden även om resten av spelet, huvudkaraktären inkluderad, flyter på i supermjuka 60. Det här är ett rätt vanligt förekommande fenomen i Amiga-spel, och det finns logiska, tekniska, förklaringar till varför.
Som port betraktad, om det nu varit så att den inte fått så mycket tid som den borde ha fått under utvecklingens gång, har de som fattat beslut kring vad att prioritera prioriterat helt rätt.
The Addams Family är ett fantastiskt spel oavsett vilken version man tyr sig till (Atari-versionen ej inräknad då jag ej spelat den).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar