Metal Gear till NES var inte direkt ett okomplicerat spel, speciellt med tanke på att det innehöll pussel vars lösningar saknades och dessutom var fullt med buggar. Så exakt hur folk tog sig förbi den där djungellabyrinten, exempelvis, som är mer eller mindre hopplös att lösa genom trial and error har jag inte en aning om.
Tänker att det funkade så väl som det gjorde som följd av skolgårdskulturen och Nintendo Magasinet.
Att detaljstudera de där kartorna som huserade i påtalat magasin var onekligen en grej. Nästan som en given del av spelupplevelsens helhet. Om man där fick svar på djungellabyrintens egenheter kan jag dock inte längre minnas.
Hade i vilket fall kul med spelet.
Kändes unikt, olikt allt annat jag spelat. Smygande, äventyrande, skjutande och pusslande... allt i ett, liksom. Ett Zelda, mer eller mindre, för den militärintresserade.
Istället för att starta i en djungel efter att ha hoppat från ett flygplan (vilket även några andra okända karaktärer gjorde av lika okänd anledning) och därifrån försöka hitta en väg in i Outer Heaven-fortet, där större delen av spelet utspelar sig, börjar man i originalet när man precis tagit sig in i fortet via någon form av vattenfylld passage.
Därefter är vissa saker bekanta, andra inte, lite som om NES-versionen är en remixad och inte så genomtänkt version av MSX2-originalet.
Lägg till en hittepåhistoria som inte har nämnvärt att göra med det faktiska spelet, en tattig översättning, tidigare påtalade buggar och regelrätta designmissar likväl som en total avsaknad av stridsvagnen Metal Gear som mycket är tänkt att kretsa kring så har man väl sagt ungefär vad som behöver sägas om den version vi i väst växte upp med.
Så genomtänkt att fiendernas placering på den skärm man precis nått justeras baserat på vilket håll man når den från. Ett måste, onekligen, för att hela stealth-aspekten skall fungera smärtfritt och man inte gång om annan ovetandes skall kliva rakt in i en situation där man blir upptäckt och med det tvingas ha ihjäl en drös vakter som kommer stormandes mot en.
Till en början går det faktiskt att smita förbi de flesta fiender man stöter på, alltid på ett väldigt digitalt vis där det krävs att man står rakt framför dem i den riktning de för tillfället tittar.
Då och då kontaktas man via sin transceiver av någon Foxhound-medlem, ofta trådhållaren Big Boss som leder specialstyrkan, som har något relevant att säga. Har man koll på respektive medlems radiofrekvens kan man själv pröva kontakta någon vid behov.
Big Boss verkar dock oroväckande oengagerad i att i förväg berätta om diverse olika faror man är på väg in i, så det mesta får man ändå upptäcka på egen hand.
Utöver de flertalet passerkort man behöver för att ta sig fram i Outer Heaven kan det krävas att man hittar radiostyrda missiler för att kunna förstöra annars onåbara kontrollpaneler för larmsystem, att man undviker osynliga laserstrålar med hjälp av infraröda glasögon och finner sätt att orientera sig bland landminor... bland mycket, mycket annat.
Tack vare dess smarta design är det väldigt få inslag som känns störande eller omständliga att tackla idag, men visst blir det rätt beige att, säg, gå in i ett rum och där plocka upp en hälsoåterställande ration, lämna rummet, gå in igen och plocka på sig ännu en ration och upprepa så många gånger som man för tillfället kan bära i antal.
För att man oftast vill bära så många man kan bära för att underlätta kniviga sekvenser om det råkar gå åt helvete.
Förbrukningsmaterial är dock sådant man kan bära med sig mer och mer av i takt med att man stiger i rang, vilket man gör varje gång man lyclats rädda fem fångar. Fångar sitter även på extremt värdefull information, ocn råkar man döda en fånge sjunker man i rang vilket i förlängningen kan göra det omöjligt att klara spelet.
Men vet man bara om det är det lätt att undvika.
Det kommer liksom aldrig en punkt där allt plötsligt känns omotoverat svårt, och med ett rätt frikostigt checkpointsystem och möjligheten att spara så man kan återvända till dessa checkpoints känns det sällan tungt att misslyckas.
Det är bara att försöka igen, igen och igen.
Utöver att stödja att spelas med en flerknapparshandkontroll, så man slipper vara och peta på tangentbordet emellanåt, har det även en valbar ny översättning, en helt ny, tung och ypperligt elektronisk Amiga-version av soundtracket (som även det är valbart), karaktärsporträtt för samtliga man pratar med över ens transciever, möjligheten att välja mellan 50 och 60 Hz och med gameplay anpassat därefter (allt flyter på helt mjukt och fint), nya slutscener och en del annat smått och gott.
Lite surrealistiskt är det att spela, då tanken på hur annorlunda Amiga-scenen kunnat se ut om datorn blivit en hit i Japan är omöjligt att skaka av sig.
Amigan var mer än kapabel att leverera kvalitativa portar av de flesta samtida spelupplever till konsol och dator och med stöd av japanska utvecklare hade spelutbudet kunnat blomstra med både det bästa från väst och öst.
Men så blev ju aldrig fallet, och vi fick allt som oftast nöja oss med en drös bedrövliga portar av arkadspel och ett och annat konsolspel som i värsta fall levererade något lika horribelt som den helt obegripligt usla versionen av Castlevania när vi spelade sådant med ursprung i öst på våra västerländska Amiga-datorer.
Undantag fanns, men de var få.
Metal Gear visar dock var skåpet borde ha stått, och det finns absolut inte ett endaste spel till Amigan som kommer i närheten av att erbjuda något liknande.
Vilken tur då, att det är ett så pass bra spel som det är.
Fortfarande.
Skitbra, rentav.
Om nu bara uppföljaren kunde ta och dyka upp.
Metal Gear 2: Solid Snake, det vill säga. Inte det fristående Snake's Revenge som NES-spelare fick nöja sig med.
Hrrrmhrm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar