Leger vs. McDonald Land (Amiga)

Nintendo Magasinets femte nummer 1993.

I den medföljande Power Player-bilagan recenserades McDonald Land på ett uppslag delat med Mr. Gimmick. Båda spelen kammade hem rätt svala betyg med argument som att de inte tillförde något nytt till genren.

I fallet McDonald Land får det väl sägas vara rätt sant, Mario-klon som det dessutom sades vara.

Det här måste ha varit i ett skede då jag börjat glida bort från konsolspelandet till förmåń för datorditot, för inte ett endaste av de 12 spelen recenserade i bilagan bekantade jag mig med närmare innan jag en bra drös år senare började blicka bakåt och ta igen sådant jag missat.

Men jag minns ändå "recensionen" av McDonald Land (som egentligen var en spelbeskrivning med ett tillhörande kort omdöme av skribenten) och hur det var någonting där som kändes lite... spännande.

För en fortsättning får vi snabbspola fram till 2022 då Amiga-versionen av ett och samma spel plockades fram.

Vid det här laget hade jag säkerligen spenderat någon minut med både NES-spelet och Amiga-versionen (som jag blev varse om först mååånga år efter dess släpp), men det är i princip alltid en enorm skillnad på att testa något lite hastigt och att göra en djupdykning in i detsamma för att verkligen syna det från alla håll och kanter.

Så kul, då... att McDonald Land visade sig vara ett ypperligt underhållande litet plattformsspel, precis så utseendemässigt fyrkantigt som NES-spel ofta är fast här med klart mer intensiva färger.

Sanningen är väl egentligen den att McDonald Land till Amiga ser ut ungefär precis så som jag vill minnas NES-versionens utseende, men ställer man de två sida vid sida är det en värld av skillnad.

Amiga-versionen är en extremt färgglad historia, nästan så att tankarna vandrar vidare till Kirby's Adventure, fast helt utan det där västerländska klottret plattformsspel från eran ofta drogs med.

Färgglatt, rent och fräscht.

Vill rentav sträcka mig så långt som att påstå att det är toksnyggt i all dess åttabitiga charm, presenterat genom ett sextonbitarsfilter.

Mick och Mack är inte mycket mer än två valbara karaktärer som även om de ser olika ut inte sitter på några övriga unika egenskaper.

De kontrolleras aningen sladdrigt. Hoppar högre än vad de gör stillastående om de duckar först och än högre än så om de springer när de hoppar. Och så plockar de med lätthet upp diverse block som de kan kasta på fiender eller placera någonstans där de agerar plattformar.

M-symboler är utspridda lite här och var och när 100 plockats upp och en nivå klarats av kastas man in i en bonusnivå som kan ge utdelning i form av en drös extraliv.

Inte helt olikt Super Mario Bros 3 består varje värld av en karta att strosa runt på med nivåer placerade på lämpliga ställen.

Nivåerna i sig är oftast rätt små och att nå målsnöret kan gå löjligt snabbt, men för att ta sig någonstans av värde är man tvungen att utforska nivåerna ordentligt för att hitta speciella M-kort som karaktärer man stöter på kräver för att ta en vidare till nästa värld eller göra sak x eller y för att låsa upp tidigare otillgängliga delar av kartan.

Det här låter gissningvis väldigt västerländskt, och det är det, fast de små nivåerna och den otroligt lyckade nivådesignen gör det till en fröjd att utforska dem och lösa dess pussel, hitta extraliv (McDonaldland börjar rätt lätt men likt andra välbalanserade plattformsspel stiger utmaningen rätt rejält desto längre man tar sig så det lönar sig verkligen att ha en hel del liv på lager) samt snubbla över dragkedjor i tomma luften som om de öppnas tar en till annars onåbara platser.

Det räds inte att lattja runt en del med det faktiska plattformandet, sådär som det redan på första nivån inverterar gravitationen för Mick och Mack så att de springer runt i taket och på undersidan av alla plattformar.

Det måste ha varit ett redigt talangfullt gäng som snickrat ihop denna Amiga-version.

Utöver att flyta på så mjukt som det möjligen kan göra, kontrolleras perfekt och aldrig kännas ett uns tveksamt vad gäller kollisionsdetektion nyttjar det 50 Hz-spelarnas högre upplösning till en statusrad nedtill på skärmen.

Kör man spelet i 60 Hz försvinner statusraden och dess info placeras som i NES-versionen uppe i vänster hörn på ett allt annat än påträngande vis.

Den här sköna presentationen torde då en Derrick Owens stå för, som programmerare.

Att grafikern Jon Harrison gjort ett strålande jobb har redan påtalats, och musikern Andrew McGinty har fått soundtracket att låta så klassiskt Amiganskt att det känns välbekant redan första gången man hör det... och det på ett enbart positivt vis.

Där finns ytterligare en person, en Darren Bartlett, involverad med exakt vad som han lagt sina fingrar på är oklart.

Att McDonald Land skulle visa sig vara ett såhär engagerande litet plattformsspel hade jag faktiskt aldrig kunnat ana. Speciellt inte då det är en licensdriven produkt till en plattform för spel som mer ofta än sällan fick dra det kortare strået när det kom till portar.

Plattformsspel till Amigan råder det dock ingen brist på, men få är de som är såhär snyggt presenterade och än färre är de som känns så konsoliga i dess presentation.

Det skulle kunna vara en inte speciellt lyckad sak, att något känns såhär NESigt till så otroligt mycket mer kraftfull hårdvara, men ställer man detta sida vid sida med något så grafiktekniskt imponerande som Shadow of the Beast är det ändå McDonald Land som framstår som det riktiga mästerverket.

Men det här är såklart inte något mästerverk.

Det är bara ett genuint underhållande, snyggt producerat och oerhört välbalanserat litet plattformsspel av ett slag det faktiskt råder redig brist på till Amiga.