Man kan tycka att det är de små detaljerna som gör helheten.
Att inför varje race få en porträtterad kommentar av någon involverad, må det vara en motståndare eller en polis, är ett exempel på en sådan detalj.
En annan att det kommer små inflikanden när man står i motorcykelbutiken, där det fordon man för tillfället tittar på beskrivs i både positiva och negativa ordalag.
Och de olika motorcyklarna känns verkligen som unika väsen att lära sig kontrollera innan man känner sig i total kontroll över vad som händer och sker.
Det intensiva soundtracket, som ikonen Rob Hubbard och Michael Bartlow står bakom, har bredd nog för ge en skön känslomässig variation mellan de olika loppen.
Misslyckas man med ett race, säg om man blir stoppad av polisen, får man böta. Går man i mål på en kass placering står man inte lottlös, även om den ekonomiska utdelningen inte är speciellt omfattande. Vill man köpa en ny motorcykel får man tillaka en del pengar för den gamla.
Lätt att låta sig imponeras, med tanke på att vi snackar om ett "gammeldags" racingspel till en spelkonsol från 80-talet.
Road Rash till Master System känns lite som en osannolik port, dels för att det (vad jag kan se) släpptes först 1994. Tre år efter att originalet nått framgångar på Mega Drive.
Dels för att det bibehåller i princip allt från originalet, sånär som på aningen nedskalad grafik. Böljande kullar och kurvande vägar, presenterade på ett vis man sällan ser göras på 8-bitarskonsoler från 80-talet.
Det är rentav så att allt känns löjligt tekniskt imponerande, även om priset som väntat är en bilduppdatering som inte är helt följsam i alla lägen.
Tur då att fysiken är så skön som den är, och att det ligger en tyngd i kontrollen som får allt att kännas väldigt följsamt och rättvist.
Fast inte alls speciellt balanserat.
Grinding brukar oftast höra rollspelen till, men i Road Rash är utrymmet att prestera bra så hårt knutet till vilken motorcykel man kör med att det känns helt hopplöst att nå en förstaplats hur bra man än kör om motståndarna har bättre hårdvara att leka med.
Så man kör lopp på lopp på lopp (man kan köra dem hur många gånger som helst så länge man inte klarar samtliga fem lopp på en svårighetsgrad för då kastas man vidare till nästa dito) för att tjäna pengar, köpa fetare motorcykel och med det nästan leka sig genom en rad lopp innan motståndet åter blir för stort och man åter tvingas grinda för en bättre motorcykel.
Och ack och ve om man råkar köpa en man inte får fason på, som inte kontrolleras utifrån ens preferenser, då får man krypa till korset och byta ned sig igen efter att ha grindat ihop pengar till att göra så.
Sedan är det väl också så att utmaningen de olika svårighetsgraderna emellan (fem lopp upprepade fem gånger) känns lite... artificiell.
Artificiell som att längden på loppen blir längre och längre, motståndet tuffare och tuffare och mängden hinder längs vägen fler och fler.
Flyger man av sin motorcykel får man glatt kuta tillbaka till den innan man kan köra vidare. På högre svårighetsgrader kan man lätt bli påkörd om och om igen och se sig bli tillfångatagen av polisen innan man hunnit ta sig iväg igen varpå loppet är över och man tvingas se en del av de pengar man behöver gå i upp rök när man betalar sin bot.
Loppen känns liksom som om de blir för långa, upplägget för enformigt och vägen framåt lite för frustrerande för att det skall underhålla bortom de inledande racen när man lär känna spelet och dess upplägg.
Jag hinner tröttna långt innan eventuella eftertexter infinner sig.
Känslan av progression når liksom aldrig några höjder som gör det speciellt spännande att fortsätta spela, köra lopp efter lopp efter lopp efter lopp. Det skall liksom till att körkänslan då skall vara så zen-framkallande att det är en belöning i sig.
Må vara att Road Rash kommer nära, men riktigt hela vägen fram når det inte.
Där drar spel som Ayrton Senna's Super Monaco GP 2 det längre strået, där det känns som att man verkligen får nöta sig fram med blod, svett och tårar samt strategi.
Eller det simpla plocka upp och spela lite-upplägget som gamla Hang-On för sig med.
Som det faller sig känns Road Rash som en fantastisk port av ett intressant spel som kanske är roligast i ett inledande skede (LEGE) men inte riktigt håller hela vägen i mål (LEG)... oavsett vilken version man spelar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar