Leger vs. Pang (Amiga)

Var väldigt feg av mig. Gillade att hålla mig i bakgrunden och betrakta snarare än att kliva fram i förgrunden och ta plats. Fanns ju alltid en risk att bli bedömd, konstaterad häcklingsvärd och må mer skit än man redan gjorde.

Så jag försökte göra mig osynlig där jag stod, egentligen otroligt nyfiken på vad som hände och skedde där ett par meter bort.

Tyckte det såg rätt fantastiskt ut, spelet där på skärmen. Han som spelade det verkade uppenbarligen ha god spelsmak, och uppmärksammade skygga mig och mitt betraktande gjorde han också.

Frågade om jag ville ta över, han hade annat att göra.

Så jag tog skakigt över, spelade en kort liten stund innan Game Over var ett faktum och gick därefter vidare med mitt liv med en erfarenhet ytterligare att lägga på listan över sådant som gjort lite större avtryck än annat.

Rätt övertygad om att tanken aldrig slog honom hur betydelsefull hans lilla akt av snällhet skulle komma att bli i formandet av mitt framtida jag.

Det var inte ofta det hände, men när en Amiga väl damp ned i mitt pojkrum visade det sig att Pang skulle bli en del av vad den erbjöd mig.

Det var som att åter stå där i den där lilla arkadhallen som troligen en gång i tiden varit en förrådsbyggnad man tyckte kunde göras om till något mer interaktivt och pengainbringande.

Pang hör nämligen till den där exklusiva lilla skaran av riktigt bra arkadportar till Amigan och även om jag omöjligen förmår gå in på de minsta av detaljer kring eventuella skillnader kan jag enkelt konstatera att dessa eventualiteter är fullständigt irrelevanta i ett större perspektiv.

Varför?

För att allt känns så löjligt självklart, välbalanserat och fräscht presenterat att Pang oavsett eventuell trogenhet till arkadoriginalet är ett helt fantastiskt spel på sina egna två ben i denna Amiga-version.

Det var Hudson som gjorde ett första försök redan 1983 med Cannon Ball till MSX. Lite som ett Asteroids där stora saker skjöts sönder till mindre och mindre till dess att de skjöts sönder helt och hållet.

Fast istället för att flyga runt med ett rymdskepp sprang man där runt på marken, skjutandes harpuner lodrätt upp i luften mot studsande bollar av varierande storlek.

Grundkonceptet behöll Mitchell Corporation intakt när de sex år senare gjorde en licenserad variant, fast de gjorde allt mer färgglatt, harpunen ersättningsbar med andra vapen och nivåerna klart mer dynamiska.

Och så slängde de in lite andra fiender i form av djur av allsköns olika slag, kända platser från olika länder färgglatt presenterade som nivåernas bakgrunder, en animéinramning på karaktärsfronten, en världskarta, möjligheten att spela tillsammans med någon samt en hel del annat.

Skärm efter skärm är målet alltid detsamma, att skjuta sönder alla studsande ballonger genom att dela dem om och om igen till dess att de är så små att de slutligen försvinner för gott.

Djuren som kryper, flyger och klättrar runt på skärmen är inte farliga i sig, men närkontakt med dem gör att man för en stund är oförmögen att skjuta. De kan även komma i kontakt med ballongerna och dela dessa, vilket kan vara både tacksamt och irriterande beroende på när, var och hur.

Skjutna ballonger släpper ifrån sig diverse objekt att plocka upp.

En treeggad harpun som för en kort stund fastnar i det man skjutit in den i varpå den agerar ett opasserbart hinder för ballonger vilket kan vara tacksamt i trånga passager när det är svårt att ta sig in under en studsande ballong för att skjuta sönder den.

En pistol med vilken man kan skjuta snabbt som fan men med det tappar den skyddande lina som följer efter harpunerna samt möjligheten att ha sönder de block på nivåerna som man med harpunen kan ha sönder.

Där finns även dynamit, som får samtliga ballonger att explodera ned till deras minsta beståndsdelar vilket kan skapa en extremt kaotisk situation om man inte är beredd på det, ett timglas som får ballongerna att röra sig långsammare och en klocka som för en kort stund fryser tiden.

Pang är ett väldigt rappt litet spel. Det går snabbt att plöja sig genom de tidiga av spelets 50 nivåer, men svårighetsgraden stiger och med det nivåernas komplexitet varpå behovet av att tänka strategiskt blir allt större.

Till skillnad från nyligen recenserade Fuzzball, som även det är ett skärmbaserat spel i en liknande arkadmässig skola som Pang, är det här lätt att påbörja resan och ta sig någonstans av värde. Det får det att aldrig kännas jobbigt att börja om från början och göra ett nytt försök.

Man får liksom se mycket under en spelomgång, och man ges gott om utrymme att finslipa sina tekniker och anpassa sig till nivåernas små egenheter.

Må det så handla om att de medvetet slänger fram en massa dynamit för att skapa kaotiska situationer på skärmar med många stora ballonger, placerar ballonger bakom förstörbara block samtidigt som det dräller av pistoler med vilka man inte kan skjuta sig genom berörda block eller om marken bekläds med snöklädd is så att man svårkontrollerat glider omkring i ett sammanhang där man helst vill känna att man har total kontroll.

Släng in lite simpel fysik på det, som ballonger som studsar olika högt beroende på dess storlek.

Pang är supersimpelt att spela men för att få total kontroll är det rätt mycket man måste hålla koll på samtidigt. Så att det är generöst med att erbjuda extraliv är bara tacksamt, det går snabbt att göra sig av med desamma om man tappar koncentrationen.

Svårighetsgrad är valbar och med högre svårighetsgrad kommer ett allt högre tempo. Vill man att svårighetsgraden skall slå i taket är det dock spelande tillsammans med något som gäller.

Varför?

För att allt blir ännu rörigare då man tvingas hålla koll på vad medspelaren sysslar med för att inte bli överrumplad av kniviga situationer som denne kan stå som orsak till.

Och dör en spelare så nollställs nivån, så är man inte löjligt samspelta och ungefär lika duktiga på spelet är det lätt att bli ovänner.

Har absolut ingenting negativt att säga om Pang.

Sedan första gången jag spelade det, som en i runda slängar tioårig liten mupp i en arkadhall, till morgonens runda på Amigan har spelglädjen varit total.

Fullständigt tidslöst, är det.

Så simpelt att spela men så komplext att bemästra till fullo.

Det må inte ha gjort samma avtryck som, säg, Bubble Bobble men det spelar i absolut samma liga vad gäller speldesign och har ett soundtrack som är minst lika minnesvärt.

Ett av de absolut mest självklara spelen i min Amiga-samling.