Leger vs. Agony (Amiga)

Har länge försökt förstå vad det är med Agony som får mig att återvända till det gång på gång, år efter år, trots att det är ett rätt simpelt shmup utan nämnvärd spelmässig finess.

Visst finns det en drös trollformler att plocka upp och använda sig av när man tycker att det passar. Ett par försvarsorienterade, ett par attackorienterade, samtliga vilka har en begränsad livslängd.

Och absolut att de underlättar, speciellt om man är varse om var de kan tänkas göra som mest nytta, men utöver dessa är det först och främst detta med att hålla sig borta från fiender och dess skott som utgör det centrala i Agony.

I klassisk euroshmup-anda är det vågor på vågor med fiender som gäller över loppet av sex nivåer som nivådesignmässigt är helt tomma.

Nivåerna är dock allt annat än tomma på set pieces, och flertalet fiender interagerar med bakgrunden på ett vis som får den helt stört snygga grafiken och det världsbyggande den bidrar till att kännas som mer än en kuliss.

Som när det svärmar gröna demonliknande kreatur ut ur dörrarna på hyddor byggda runt trädstammar eller när det konstant stormande vattnet på den första nivån tar formen av spelets första boss.

Lager på lager av förgrunder och bakgrunder scrollar förbi i olika hastigheter och om man får tid över finns det hur mycket som helst detaljer att betrakta.

Någonstans ser man kärleksfull retsamhet med en samtida utgivare inristad på en gravsten och på annat håll en krigare som står där i bakgrunden på en klippa och försöker få kontroll över blixtarna på himlen med sitt svärd.

För ovanlighetens skull är det inte ett, typ, rymdskepp eller annat fordon man kontrollerar utan en i sammanhanget stor uggla som dessutom är misstänkt lik utgivaren Psygnosis egna dito.

Finns en förklaring till varför man är en uggla, om ni orkar leta rätt på den.

Förklaringen, alltså.

Tror att en av de saker, förutom den helt sinnessjukt proffsiga presentationen, som får Agony att kännas så behagligt att spela är att ugglan har en vettig hitbox; Trots att den är stor, och att vingarna tar mycket utrymme i anspråk, är dess hitbox mycket mindre än man först kan tro.

Agony blir ändå riktigt jävla svårt framåt slutet med så mycket saker som händer på skärmen att det känns snudd på hopplöst att ta sig fram.

Med det sagt kan man börja snacka om Gradius-syndromet där det ofta känns rätt meningslöst att fortsätta spela när man dör och tappar sina uppgraderingar, men Agony straffar inte spelaren så hårt att man tappar allt. Snarare nedgraderas vapenstyrkan ett snäpp... men på de sista två nivåerna kan detta vara mer än nog orsak till att ett Game Over inom kort pryder skärmen.

Nivåerna blir dock aldrig så långa, och spelet känns aldrig så händelselöst eller monotont, att det känns jobbigt att börja om från början med ett nytt försök.

Oerhört välbalanserat är det, detta Agony, helt fritt från irriterande utmaningstoppar och inslag som känns orättvisa sånär som på vissa fiender och vissa skott som tenderar drunkna i miljöerna när de då och då för sig med liknande färgskalor.

Färgskalor och en estetisk framtoning som på många vis för tankarna till Shadow of the Beast-serien, och med det även ytterligare en sak som kan vara värd att kritisera: Där miljöerna är otroligt snygga och detaljerade tenderar vissa fiender vara allt annat än generöst animerade vilket kan ge allt en aningen stel känsla.

Och för de som inte uppskattar vad som emellanåt låter som extremt dramatisk orkestral musik kan det tänkas att spelets första tredjedel inte direkt får en att vilja dra upp volymen på en fet stereoanläggning (som introt antyder).

Men det låter inte dåligt, bara rätt... öh... annorlunda, och med det blir det väl mer av en smaksak än något att se på som sunkigt komponerat.

Så det är väl det, antar jag.

Vackert att se på, fantastiskt presenterat, oerhört behagligt att spela och välbalanserat.

Sådant som i detta sammanhang trumfar över det faktum att det i grund och botten är ett rätt generiskt shmup utan nämnvärd finess.